Kan kamratgrupper främja invandrares möjligheter att få arbete?
Känslan av gemenskap mellan jämlikar uppstår ofta genom liknande livsomständigheter, identiteter eller upplevelser. Forskarna undersökte hur en sådan gemenskap formas mellan invandrare och om kamratgrupper kan bidra till att främja invandrares möjligheter till att få arbete.
Introduktion
Varje år flyttar tusentals människor från utlandet till Finland. Globalt sätt rör sig miljontals människor över nationsgränser. Hur är det att flytta till ett land vars språk, kultur och sätt att fungera man inte känner till? Kan det underlätta lärandet i det nya hemlandet att få dela erfarenheter med personer som tidigare har flyttat till landet?

I min forskning var jag intresserad av gemenskap mellan jämlikar (peer learning; kamratstöd; erfarenhetsbaserad kunskap och ömsesidigt lärande bland jämlikar) och för vilka faktorer som främjar eller hindrar uppkomsten av sådan gemenskap mellan invandrare. Gemenskap mellan jämlikar är en ömsesidig förståelse mellan människor som befinner sig i liknande livssituationer. Den bygger på deras egna erfarenheter och kännetecknas av ömsesidighet och jämlikhet.1 Människor kan ge och få kamratstöd i grupper där deltagarna delar liknande erfarenheter och en särskild kunskap som bygger på dessa erfarenheter.2 Kamratgrupper kan exempelvis uppstå kring ålder, kön, arbete, yrke, föräldraskap, sjukdomar eller sexualitet. I denna studie byggde grupperna på erfarenheter av arbetslöshet och migration.
Syftet med studien var att undersöka vilka betydelser som tillskrivs begreppet gemenskap mellan jämlikar och om kamratstöd kan främja invandrares anställningsbarhet. Studien var pedagogisk och den syftade till att undersöka vad människor lär sig och hur lärandet sker inom vuxenutbildningen.
Hur gjordes forskningen?
Studien utgick från ett treårigt finländskt projekt finansierat av Europeiska unionen. Projektets mål var att främja invandrares möjligheter på arbetsmarknaden genom kamratgrupper. Inledningsvis utbildade projektets medarbetare erfarenhetsexperter till handledare för grupperna.
Utbildningen för erfarenhetsexperter genomfördes på finska och lockade framför allt utbildade invandrare som redan var etablerade i arbetslivet. Under utbildningen fick erfarenhetsexperterna lära sig om grupphandledning av jämlikar, interkulturell interaktion, stöd för inlärning av finska samt arbetslivsfärdigheter.
Efter utbildningen ledde frivilliga erfarenhetsexperterna grupper för jämlikar som riktade sig till arbetslösa invandrare. I grupperna övade deltagarna finska och arbetslivsfärdigheter. Grupperna träffades åtta gånger i lokaler som drevs av invandrarorganisationer och vuxenutbildningsinstitutioner vid vuxnas läroanstalter. Det fanns flera olika grupper i projektet.
Projektet omfattade en kritisk aktionsforskning, som genomfördes av mig och tre andra forskare. Inom aktionsforskning deltar forskaren i verksamheten, i detta fall utbildningarna och kamratgrupperna. Aktionsforskningen fortskrider i återkommande cykler av planering, handling, observation och utvärdering.3 Det kritiska perspektivet innebär att man granskar det man ser och hör med ett ifrågasättande förhållningssätt: Varför talar och agerar människor på ett visst sätt? Skulle det vara möjligt att handla på ett annat sätt?
Forskningsmetoderna bestod av deltagande observation och 15 temaintervjuer. Den deltagande observationen innebar att jag deltog i utbildningarna för erfarenhetsexperter och i flera kamratgrupper för arbetslösa samtidigt som jag dokumenterade mina iakttagelser. Oftast intog jag rollen som en ”fluga på väggen”, det vill säga jag observerade i tysthet, men jag deltog också ibland i samtal med deltagarna. Temaintervjuerna genomfördes tillsammans med de andra forskarna. Intervjuerna behandlade bland annat deltagarnas motivation att engagera sig i projektet, deras erfarenheter av utbildningen för erfarenhetsexperter samt vilka framgångar och utmaningar de upplevde i gruppverksamheten för kamratgrupper. I intervjuerna fick utbildarna av erfarenhetsexperterna och representanter för projektets organisationer (11 personer från vuxenutbildningsinstitutioner och organisationer) samt fyra erfarenhetsexperter berätta om sina tankar och erfarenheter. Jag spelade in intervjuerna med mobiltelefon och överförde senare ljudfilerna till text genom transkribering.
Jag analyserade det textbaserade materialet med hjälp av hermeneutisk och dekonstruktivistisk innehållsanalys. Olika metoder, såsom hermeneutik och dekonstruktion, kan liknas vid glasögon genom vilka man kan betrakta den omgivande världen och verkligheten samt forskningsmaterialet. Beroende på vilka glasögon man använder riktas uppmärksamheten mot olika aspekter av materialet. Hermeneutiken är intresserad av de tolkningar som ges åt ord. Inom hermeneutiken är det också viktigt att analysera forskarnas egen förförståelse. Dekonstruktivistiska glasögon synliggör däremot motsägelser och spänningar i samtal. Med hjälp av dem riktar forskaren sin uppmärksamhet mot avvikelser samt mot sådant som lämnas osagt.
Vad fann forskningen?
Studien visade att det inte är självklart att gemenskap mellan personer med likande erfarenheter kan byggas enbart på erfarenheten av att vara invandrade. Deltagarnas olika bakgrunder och livserfarenheter, såsom orsaken till migrationen, utbildningsnivå, arbetslivserfarenhet, familjesituation skapade spänningar mellan erfarenhetsexperterna och deltagarna i kamratgrupperna. Detta gjorde det svårare att bygga upp en känsla av gemenskap.
Erfarenhetsexperterna var huvudsakligen högutbildade och hade erfarenhet av arbetslivet. De beskrev sig själva som integrerade i det finländska samhället och hade vanligtvis kommit till Finland av familj- eller arbetsrelaterade skäl. Deltagarna i kamratgrupperna hade däremot inte tillräckliga språkkunskaper, utbildning eller arbetslivserfarenhet och kunde dessutom ha flyktingbakgrund, vilket innebar att de hade varit tvungna att lämna sitt hemland och flytta till Finland. Personerna i studien var alltså sinsemellan mycket olika, även om de delade erfarenheten av att ha flyttat till Finland från ett annat land.
Den dekonstruktivistiska analysen visade att sättet att tala om erfarenhetsexperterna och gruppdeltagarna var mycket olika, liksom sättet att förhålla sig till dem. Utbildningarna stärkte erfarenhetsexperternas självkänsla eftersom deras kunskaper om integrationsprocessen lyftes fram och uppskattades. Erfarenhetsexperterna beskrev utbildningen som en viktig erfarenhet som stärkte dem och de upplevde att de lärde sig mycket. De var entusiastiska över att få leda kamratgrupperna. Gruppdeltagarna sågs däremot i första hand som mottagare av stöd. De förväntades lära sig målinriktat och få arbete. Inom projektet förekom dessutom tal om ”aktiva” och ”passiva” invandrare, vilket ökade spänningarna.
Den dekonstruktivistiska innehållsanalysen synliggjorde också en central motsägelse: utbildningarna för erfarenhetsexperter var populära och uppskattade, men det visade sig svårt att rekrytera deltagare till kamratgrupperna, och flera deltagare avbröt verksamheten. Erfarenhetsexperterna kände frustration och ibland även ilska över att deltagarna i grupperna inte engagerade sig i verksamheten. Till följd av dessa problem kunde projektet inte heller uppnå sina sysselsättningsmål. Projektets utbildare och erfarenhetsexperter beskrev utbildningarna som en ”framgång”, medan kamratgrupperna däremot beskrevs som ”misslyckade”. Vad var det egentligen som hände?
Med hjälp av hermeneutiska innehållsanalysen utvecklade jag tre olika tolkningar av gemenskap mellan jämlikar. En och samma persons utsagor kunde innehålla drag från flera olika tolkningar. Tolkningarna bör därför beskrivas som förenklade framställningar av ett komplext fenomen.
I den första tolkningen, den ansvarstagande jämliken, definieras gemenskap mellan jämlikar utifrån erfarenheten av att vara invandrare, oberoende av andra skillnader mellan människor. Erfarenhetsexperten vill hjälpa andra invandrare eftersom hen själv är invandrare och har fått hjälp när hen kom till Finland. Verkligheten i kamratgrupperna motsvarar emellertid inte erfarenhetsexperternas förväntningar. Deltagarnas bakgrund, färdigheter, livssituationer, samhälleliga positioner och motivation att söka arbete skilde sig åt. Detta ledde till att erfarenhetsexperterna blev utmattade, eftersom de upplevde att de utförde ett krävande arbete för att främja deltagarnas anställningsbarhet och hade svårt att sätta gränser för den hjälp de erbjöd. De kunde till exempel sitta sent till natten och förbereda undervisningsmaterial för gruppträffarna.
I den andra tolkningen, den stärkta erfarenhetsexperten, grundar sig erfarenhetsexpertens sakkunskap på erfarenheten av att vara invandrare, och gemenskapen mellan jämlikar är ett sätt för hen att förmedla sin kompetens och kunskap. Under utbildningarna fick erfarenhetsexperterna beröm för sin kompetens och för sin roll som förebilder. Detta bidrog emellertid också till att de erfarenhetsexperter som betonade sin kompetens i grupperna distanserade sig från deltagarna och hade svårt att bygga upp en ömsesidig och jämlik interaktion med dem. Erfarenhetsexperterna upplevde att de gav deltagarna stöd och delade med sig av sin kompetens, men de upplevde inte själva att de fick – eller lärde sig – något av deltagarna.
I den tredje tolkningen, den självstyrande karriärplaneraren, deltar människor i utbildningen och det frivilliga arbetet av personliga skäl för att förbättra sina egna möjligheter på arbetsmarknaden. Gemenskapen mellan jämlikar hamnar då i bakgrunden. Erfarenhetsexperterna har självförtroende och är aktiva i att främja sin egen karriär, något som uppskattas av utbildarna. I kamratgrupperna framstår de däremot ibland som överdrivet ivriga att aktivera deltagarna. De har svårt att förstå deltagarnas erfarenheter och samhälleliga position. För erfarenhetsexperten var det centralt att vara professionell, expert eller arbetstagare, medan identiteter som att vara mamma, partner eller studerande kunde vara viktigare för deltagarna. Aktionsforskningen bidrog till att främja en kritisk diskussion bland de vuxenutbildningsinstitutioner och invandrarorganisationer som deltog i projektet, bland annat om språkbruk och innehåll. Med hjälp av den nya förståelsen blev det möjligt att utveckla verksamheten redan under projektets gång.
Till slut
Det är utmanande att stödja invandrares anställningsbarhet genom kamratstöd om man inte på förhand diskuterar vad gemenskap mellan jämlikar innebär och vilka förutsättningar krävs för att den ska uppstå. Gemenskap mellan jämlikar kan vara en stark resurs för att stödja människor i utmanande livssituationer, men dess uppkomst är en mångdimensionell process som inte kan tvingas fram. Verksamheten bör utgå från deltagarnas egna mål snarare än från mål som definieras utifrån.
Forskningen ifrågasätter det förenklade sättet att tala om invandrare, om att ”integreras på rätt sätt” samt om etablering på arbetsmarknaden som utbildningens viktigaste mål. I artikeln reflekterar vi över huruvida det är etiskt försvarbart att försöka lösa invandrares arbetslöshet genom andra invandrares frivilliga vilja att hjälpa till, trots att de offentliga resurserna är begränsade. Är det rätt att använda gemenskap mellan jämlikar som ett medel, det vill säga som ett verktyg, för att hjälpa invandrare att få arbete?
Forskningsmaterialet bestod endast av ett projekt, vilket innebär att resultaten inte direkt kan generaliseras till att omfatta alla projekt som bygger på gemenskap mellan invandrare som jämlikar. Dessutom var forskningsmaterialet kvalitativt. Kvalitativ forskning fördjupar vår förståelse av verkligheten och tillför nya perspektiv till diskussionen. Syftet med kvalitativ forskning är inte att observationerna ska kunna generaliseras direkt.