Varför handlade man med hår på 1800-talet?

Visste du att det bedrevs hårhandel i Norden under 1800-talet? Historiker fördjupade sig i fenomenet och tog bland annat reda på orsakerna bakom den stora efterfrågan på människohår under denna tidsperiod.

Introduktion

På 1800-talet fanns det få butiker i Finland och många hade lång väg till närmaste affär. Man kunde dock köpa varor av gårdfarihandlare som rörde sig på landsbygden och på städernas marknader.¹ Dessa rörliga handelsmän sålde saker som konsumenterna annars hade svårt att få tag på, såsom fabrikstillverkade kläder, vackra sidensjalar och sytillbehör.

I slutet av 1800-talet rapporterade nordiska tidningar att ”hårklippare” som köpte upp människohår hade ”översvämmat” regionen. En orsak till detta uppgavs vara en stor efterfrågan på löshår bland rika kvinnor i städerna. Detta var i sin tur en följd av ett nytt internationellt hårmode som kallades chinjong.² Kvinnornas eget hår räckte sällan till för en moderiktig frisyr.

Frågan om hårlängd var kopplad till starka värderingar på 1800-talet. I Bibeln stod det att kvinnor skulle ha långt hår och därför fördömdes och hånades den som klippte av sig håret. I en del människors ögon var en kortklippt kvinna en omoralisk person som skämde ut sin familj. I värsta fall kunde hon bli misshandlad av sin man.

När gårdfarihandlarna märkte att det fanns en efterfrågan på människohår började de leta efter flickor och kvinnor som gick med på att klippa av sig håret för pengar. De kunde också be om att få klippa av en fläta i utbyte mot till exempel en fin duk att knyta om huvudet. Byteshandeln var ett viktigt inslag i handeln i slutet av 1800-talet.³ De flesta finländare var fattiga och penningekonomin var ännu svagt utvecklad, men genom att gårdfarihandlarna kunde byta sina varor mot sådant som kunderna kunde avstå från fick också de som inte hade pengar tag på önskade saker.

I vår artikel undersökte vi vilka det var som handlade med hår, hur handeln gick till i praktiken och vad handelsmännen gjorde med det avklippta håret.

Hur gjordes forskningen?

För att ta reda på hur handeln med hår gick till i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet analyserade vi två typer av källor. För det första studerade vi hur den samtida pressen rapporterade om handeln. I tidningarna hittade vi till exempel polisers berättelser om hur kringvandrande håruppköpare lurade kvinnor och unga flickor att klippa av sig håret. För det andra undersökte vi svar på så kallade frågelistor som forskare har skickat ut för att samla in information om handel förr. I svaren berättade en del människor om hårhandlare som de kom ihåg från sin ungdom kring sekelskiftet 1900. Andra skrev att de hört om att hårhandel förr hade förekommit i deras hemtrakter. Svaren på frågelistorna beskriver inte nödvändigtvis exakt hur hårhandeln gick till, men visar hur minnet av den levde kvar på 1950-talet.

När vi analyserade materialet måste vi tänka på källkritik. Vi måste beakta vems röst det är som hörs i källorna och när och hur de har tillkommit. En människa som kommer ihåg en händelse långt efter att den inträffat kan till exempel komma ihåg fel eller vara påverkad av sådant som hen hört andra berätta.⁴

Vad fann forskningen?

Vår undersökning visade att många olika grupper av handelsidkare var involverade i handeln med människohår. En del var gårdfarihandlare som såg håret som ytterligare en vara som kunde ge dem en inkomst. Andra var specialiserade på hår, såsom kvinnor från Dalarna i Sverige som var kända som skickliga tillverkare av flätor av löshår och hårsmycken i hela Nordeuropa. Hårsmycken är till exempel halsband eller armband tillverkade av hårstrån.

Även de stora modehusen i världens modecentra Paris och London sände ut uppköpare som samlade in hår för deras räkning. Eftersom det i regel var fattiga kvinnor på landsbygden som gick med på att sälja sitt hår måste dessa håruppköpare utvidga handeln geografiskt. När kvinnorna i Mellaneuropa fick en bättre levnadsstandard och därför vägrade sälja sitt hår sökte sig handelsmännen till det fattigare och agrara Norden.

Vi upptäckte också att de avklippta flätorna blev en exportvara. Finländskt hår transporterades både västerut, till den viktiga hamnstaden Hull i England, och österut, till Sankt Petersburg som var centrum för modemarknaden i Ryssland. Genom sin storlek och geografiska närhet spelade metropolen en viktig roll för Finlands ekonomi. Vår studie belyser således även de transnationella nätverk som uppstod som en följd av handeln med människohår.

Genom undersökningen kunde vi beskriva och förklara en tidigare okänd form av konsumtion i Norden under 1800-talet. Vi visade att många olika grupper av rörliga handelsidkare var involverade i hårhandeln och att nordiskt hår ingick i transnationella varuflöden. Därtill visade vi att de kvinnor som sålde sitt hår var fattiga, medan de som använde det löshår som tillverkades av håret var rika. Det handlade alltså om ojämlika relationer mellan olika grupper i samhället. Här kan man se en parallell till den hårhandel som existerar i vår tid. I dag konsumeras stora mängder löshår i den rika västvärlden, som har samlats in från fattiga kvinnor i till exempel Asien och Sydamerika.⁵

Till slut

Vi är glada att vi genom vår forskning har kunnat synliggöra ett fenomen i det förflutna som tidigare varit okänt. En begränsning som vi stötte på var att det källmaterial vi analyserade inte gav oss tillgång till gårdfarihandlarnas egna uppfattningar om sin verksamhet. Tidningarna och svaren på frågelistorna beskriver hårhandeln främst ur myndigheternas och kundernas synvinkel. Därför är det möjligt att materialet målar upp en överdrivet negativ bild av hur handeln gick till och av de betydelser den hade för olika grupper i samhället. 

1. Allmänt om gårdfarihandel, se Nevalainen 2016. ↩︎
2. Wassholm & Sundelin 2018, 242–244. ↩︎
3. Lundqvist 2008, 185. ↩︎
4. Korkiakangas et al., 20–21. ↩︎
5. Tarlo 2016. ↩︎