Varför gick samer i Sverige i annorlunda skolor än i övriga Norden?
Skolan var i början av 1900-talet en av de viktigaste arenorna där uppfattningar om medborgarskap skapades och spreds. I Sverige gick renskötande samer i speciella skolor, som kallades nomadskolor, till skillnad från Finland och Norge. Denna artikel belyser bland annat de nationalekonomiska motiven som låg bakom viktiga beslut gällande den samiska utbildningen.
Inledning
Tidigt nittonhundratal var en tidpunkt när de nordiska länderna etablerade och vidareutvecklade nya skolsystem. Tanken med folkskolan var att allt flera barn skulle gå i skolan. Där skulle de lära sig medborgarkunskaper som att läsa, skriva och räkna. För den samiska befolkningens del innebar det tidiga 1900-talet emellertid stora förändringar, med en stark språkassimilering i Norge och delvis i Finland, och en segregerande politik i Sverige som särbehandlade de renskötande samernas barn. Varför såg den samiska utbildningen i Sverige så annorlunda ut i jämförelse med Finland och Norge?
I Sverige etablerades år 1913 ett nytt skolsystem för renskötande samers barn. Denna nomadskola hade som uppgift att se till att eleverna inte skulle assimileras och därmed lämna rennäringen. Forskare har förklarat motiven bakom skolan med bland annat rasbiologiska och pedagogiska argument. I min forskning har jag visat att det fanns också ett mycket viktigt nationalekonomiskt motiv, i och med att rennäringen ansågs vara en näring som samerna behärskade, och genom vilken de bidrog till Sveriges nationalekonomi.
Hur gjordes forskningen?
I min forskning utgick jag från teorin att det fanns medborgarideal som utbildningsauktoriteterna i Sverige, Norge och Finland försökte tvinga på samerna. Jag studerade också medborgarskapet som en typ av pakt mellan staten och individen. Jag tittade sedan på hur denna pakt definierades, efterlevdes och kritiserades av utbildningsauktoriteter och samer. Jag läste utbildningsauktoriteters planer och rapporter, och olika typer av källor (bland annat böcker och mötesprotokoll) där samiska röster framträder. Jag jämförde mina resultat från de olika länderna med varandra för att skapa en jämförande sammanfattning. Största delen av källorna är texter skrivna med skrivmaskin. En mindre del är handskrivna rapporter eller anteckningar. Dessa källor finns på olika arkiv, till exempel på det finska Riksarkivet i Helsingfors, det svenska Riksarkivets enhet i Härnösand och det norska Statsarkivet i Tromsø.
Vad fann forskningen?
Jag jämförde källorna från Norge, Finland och Sverige med varandra och lade märke till att utbildningen i Sverige skiljde sig från grannländerna. I stället för assimilering ansåg de svenska utbildningsauktoriteterna att de renskötande samernas barn skulle gå i sina egna skolor, alltså segregeras från andra elever. På individ- eller elevnivån innebar denna segregerande tanke att den ideala, från nomadskolan utexaminerade, medborgaren var en duktig renskötare. Samerna skulle helt enkelt inte låtsas vara något annat än just samer, tyckte de utbildningsauktoriteter som skapade nomadskolan. Så fort som de anpassade sig till den svenska livsstilen var det ”totalt slut” med dem som samer, och de förvandlades till ”de eländigaste människor man gärna kan tänka sig”. Så uttryckte sig Vitalis Karnell, den viktigaste aktören bakom planeringen av nomadskolan, i en tidningsintervju. Men ifall samerna höll sig till sin gamla livsstil, och därtill fick en elementär utbildning, ja då var varje same ”en nyttig medborgare, en vacker syn för både Gud och människor.”1
Karnell hade det klart för sig att en nyttig samisk medborgare var en renskötande same med lagom mycket utbildning. Bland samerna i Sverige existerade olika uppfattningar om utbildning och medborgarskap. År 1925 grundades det inom nomadskolsystemet ett antal nomadskolfullmäktige. Dessa fullmäktige med samiska föräldrar som medlemmar träffades regelbundet med nomadskolinspektören. Nomadskolfullmäktige hade framför allt en konsultativ roll. För historiker innebär fullmäktiges protokoll att man i Sverige har en unik tillgång till ”vanliga” samers åsikter om utbildning. Under möten mellan nomadskolinspektören och fullmäktige önskade föräldrarna ofta att skolan skulle innehålla mer undervisning på samiska. Men svenskans roll var också viktig och tydlig, som ”riksspråket” utgjorde den enligt många föräldrar nyckeln till ett jämlikt medborgarskap med resten av befolkningen i Sverige. Föräldrarna ville att samiskan skulle överleva och att undervisning i svenska inte skulle ske på samiskans bekostnad.
En viktig röst för samernas rättigheter under första halvan av 1900-talet var Gustav Park. Park var en teologistudent och sedermera kyrkoherde i Stensele i norra Sverige. Park tyckte precis som många av föräldrarna i nomadskolfullmäktige att det var bra att svenska var nomadskolans undervisningsspråk. Han ställde sig dock kritisk till tanken om att samerna var inkapabla att forma sin egen framtid. Att nomadiserande samer inte fick välja mellan nomadskolan och den vanliga folkskolan tyckte Park var ett brott mot den pakt som medborgarskapet utgjorde mellan staten och dess medborgare. Medborgarna hade enligt denna tanke vissa skyldigheter gentemot staten. Park uppmanade alla samer att skicka sina barn till skolan. Staten hade dock också skyldigheter gentemot sina medborgare. Park ansåg att nomadskolan och samernas bristande valmöjligheter gällande skolgång var onödigt statligt förmyndarskap, i och med att barn tvingades till en specialiserad utbildning som inte höll samma kvalitet som undervisningen i de vanliga folkskolorna. Park ansåg att svenska var det bästa utbildningsspråket men han utgick ifrån att samiska skulle överleva i barnens hemmiljö. Svenskt medborgarskap behövde alltså inte utesluta samiskt språk och samisk kultur.2
Den svenska medborgarskapsuppfattningen gällande samer ter sig speciell då man jämför den med situationen i Finland och Norge. Också i Finland och Norge hade utbildningsauktoriteter tankar om liknande kulturella och ibland biologiska hierarkier som i Sverige. Enligt dessa tankar hotade den ”starkare” majoritetskulturen samernas överlevnad som kultur och befolkning. I Finland och Norge var det allmänna medborgaridealet ändå en bofast jordbrukare – och detta gällde även samer. Också i de nordligaste sameområdena i Norge, en region dåligt lämpad för jordbruk, ämnade staten få samer att bli bofasta norsktalande jordbrukare. Till detta bidrog bland annat säkerhetspolitiska faktorer och en nationalistisk anda bland utbildningsauktoriteterna. Icke-norsktalande minoriteter (samer och finsktalande kväner) i gränsregionen nära Finland och Ryssland ansågs vara ett hot. Assimileringen ansågs också vara en tjänst som staten gjorde för dessa minoriteter, för att inkludera dem i den norska nationen.
Jordbrukaren som medborgarideal var starkt även i Finland. Samiskan hade dock mera utrymme att existera i Finland, inte minst inom de kyrkliga kateketskolorna enligt gammal missionsmodell som fortfarande var verksamma i delar av de finska sameområdena på 1900-talet. Den mer positiva inställningen gentemot samiskan förklaras dels med missionstraditionen, dels med den finska nationalismen. Finsk-nationalistiska strömningar innehöll ett element av skyddande av andra finsk-ugriska folk, såsom samerna. Men hierarkin mellan majoriteteten och minoriteten var tydlig också i Finland. Som exempel på detta ansåg folkskoleinspektören i nordligaste Finland Kaarlo Kerkkonen att samiskan var ett ”systerspråk” till finskan. Samtidigt såg han samerna som en liten, så småningom utdöende befolkning i den finska nationalstatens periferi.3
I Sverige ansågs rennäringen vara ett sätt att ekonomiskt dra nytta av fjälltrakterna, och därför skulle den nomadiska renskötande livsstilen bevaras hos en del samer, och dessutom moderniseras genom undervisningen i nomadskolan. Att det nationalekonomiska resonemanget var en viktig faktor i utformandet av nomadskolan manifesteras även av det faktum att de bofasta samernas barn skickades till vanliga svenska folkskolor. Dessa samers livsstil var ointressant för utbildningsauktoriteterna eftersom de inte ansågs ha någon nationalekonomisk specialkunskap värd att tillvaratas.
Till slut
Den arkivforskning som jag utförde visar att attityderna till samernas utbildning i början av 1900-talet varierade inom Norden. Medborgaridealet gällande samer i Norge förklaras med en stark assimileringstanke. Finlands ganska likgiltiga inställning till samiska hade sin bakgrund i missionstraditionen, den finska nationalismen och faktumet att utbildning i det samiska området i Finland var en ganska låg statlig prioritet. Nomadskolans medborgarideal i Sverige berodde framför allt på nationalekonomiska faktorer.4 Hierarkin var tydlig i alla länder, men bara i Sverige skulle den ”svagare” kulturen segregeras, ”moderniseras” och så förstärkas. Detta eftersom utbildningsauktoriteterna ansåg att enbart den samiska rennäringen kunde göra fjällvärlden ekonomiskt produktiv. Samtidigt skulle dock svenska språket användas för en modernisering av denna rennäring. Den nationalekonomiska betydelse som de svenska utbildningsauktoriteterna tillmätte rennäringen förklarar den i jämförelse med Finland och Norge annorlunda utbildningspolitiken.