Varför verkar det finnas fler manliga forskare än kvinnliga?

I morgonsändningar och diskussionsprogram på TV samlas oftast en expertpanel som består av män. Var håller kvinnliga forskare hus?

Observationen att kvinnliga forskare är mer sällsynta än manliga forskare stämmer, men fenomenet i sig är inte enkelt utan ger en inblick i den strukturella ojämlikheten inom akademiskt arbete. Inom universitetsutbildningen uppnås jämställdhet mellan kvinnor och män i EU-länderna i stor utsträckning, och Finland utmärker sig i denna statistik.¹ Bland dem som avlägger doktorsexamen i Finland är mer än hälften kvinnor. Sedan händer något märkligt, eftersom det inom forskaryrket arbetar klart färre kvinnor än män. Både i Finland och i Europa finns det två manliga forskare för varje kvinnlig forskare. På toppen av den akademiska karriären, alltså på professornivå, är andelen kvinnor 30 procent. Professorkåren är mansdominerad även inom de ämnesområden där det annars arbetar många kvinnor. Något stämmer inte i forskaryrkets ekvation.

Högutbildade kvinnor får visserligen arbete, men anställs som forskare mer sällan än sina manliga kollegor. Många väljer att lämna forskaryrket medvetet om arbetsuppgifterna inte motsvarar deras förväntningar. Generellt upplever forskare konkurrensen inom yrket som påfrestande. Anställningsförhållandena är korta, resurserna begränsade och forskare värderas utifrån erhållen finansiering och antalet publikationer. Även män lämnar forskaryrket på grund av individualism, ökade krav och begränsade framtidsutsikter, men avhoppet är större bland kvinnor.  Detta fenomen brukar benämnas som ”leaky pipeline”-fenomenet, där representationen av en viss grupp minskar betydligt i ett visst skede av karriären eller utbildningen. Det gäller särskilt kvinnliga forskare och blir tydligt under åren efter doktorsexamen.

En forskarkarriär fortskrider inte alltid trots motivation och kompetens. Om det akademiska arbetslivet jämfördes med en byggnad skulle det snarare likna en pyramid än en skyskrapa: ju högre upp man kommer, desto färre arbetsplatser finns tillgängliga, och på toppen är konkurrensen särskilt hård. Problemet är att kvinnliga forskare sällan når toppen. Deras karriärutveckling hindras av det så kallade glastaket: ett osynligt hinder som förhindrar kvinnor, men inte män, från att avancera till ledande positioner inom universitet och andra forskningsorganisationer. En enkel, men samtidigt förvånansvärt vanlig mekanism som upprätthåller glastaket är ledningens tendens att anställa personer som liknar dem själva till ansvarspositioner. Män har lättare att bli del av den så kallade herrklubben och avancera i sina karriärer. I själva verket ligger bakom glastakfenomenet många olika faktorer som förstärker varandra. I denna text lyfts några av dem fram.

När en kvinna med forskarutbildning möter glastaket söker hon relativt ofta arbete inom undervisning eller expertuppdrag, eller byter yrkesområde. Ofta motsvarar de alternativa arbetsuppgifterna inte forskarutbildningen. Fenomenet som kallas ”klibbande golv” (sticky floor) avser situationer där diskriminerande anställningsmönster håller arbetstagare kvar på lägre positioner och hindrar dem från att avancera i karriären. Många kvinnliga forskare arbetar således mellan glastaket och det klibbande golvet, antingen påtvingat eller frivilligt. Det är viktigt att komma ihåg att inte alla forskare strävar efter ledningspositioner; många uppskattar att arbeta som experter inom sitt område.

Forskningsarbete är krävande, och många kvinnliga forskare bär dessutom huvudansvaret för hushållsarbete, barnen och eventuellt tar även hand om åldrande föräldrar. Även det egna välbefinnandet måste uppmärksammas och värnas. En viktig iakttagelse är att var femte kvinnlig forskare arbetar deltid, vilket är betydligt fler än bland män. Att minska arbetstiden är ett vanligt sätt att hantera arbetsbördan och kombinera arbete och privatliv. En central fördel med akademiskt arbete är just möjligheten att flexibelt anpassa arbetet till livets rytm.

Även om jämställdheten mellan könen har tagit stora framsteg under de senaste årtiondena, förändras könsrollerna i samhället långsamt. Kvinnors tillträde till vetenskapens värld har historiskt sett varit begränsat. År 1870 var ett betydelsefullt år i Finland, då två kvinnor, Maria Tschetschulin och Rosina Heikel, beviljades undantag från könsbegränsningen och särskilt tillstånd att delta i universitetsundervisning. Fram till dess hade universitetsstudier varit endast för män.

Diskriminerande praktiker av detta slag har idag övergivits, men dolda strukturer, såsom kravet på hög publiceringstakt och förväntningar kopplade till moderskap, utgör fortfarande större utmaningar för kvinnor än för män. Sammanfattningsvis gynnar akademiska arbetsmetoder forskare som placerar arbetet högst på prioriteringslistan i livet, vilka mer sällan är kvinnor. Jag vill dock hävda att många kvinnliga forskare värderar andra aspekter av livet än arbete, vilket är positivt och inte minskar kvaliteten på deras forskning. Enligt statistik från She Figures 2024 publicerar kvinnor som avancerat längre i forskarkarriären färre artiklar än män, men det finns ingen skillnad i den vetenskapliga kvaliteten på publikationerna. Trots detta betonas vid utvärdering av forskarkarriärer i hög grad antalet publikationer snarare än deras kvalitet, vilket utgör ytterligare en strukturell pelare som upprätthåller glastaket.

Avslutningsvis kan vi återvända till TV-skärmen och fundera över vilka experter som blir intervjuade av journalister. Typiskt är att de är professorer med lång karriär, vars arbetsuppgifter fokuserar på administration, ledarskap och samhällelig växelverkan. De har omfattande sakkunskap, och själva forskningsarbetet tar inte längre så mycket av deras tid eftersom de oftast har en forskargrupp där uppgifter kan delegeras till doktorander och forskare. Eftersom kvinnor är underrepresenterade bland professorer, består paneldiskussioner oftast av män. Det är ett statistiskt faktum.

1. Som bakgrund till texten har man använt den omfattande statistiken SheFigures, sammanställd av EU-kommissionen, om kvinnor med karriär inom vetenskapen ↩︎