Vad menas med ”vetenskap”?
Visst vet vi alla vad ”vetenskap” betyder. Eller vet vi? Ordet används i olika betydelser och begreppets innehåll varierar, särskilt från språk till språk. I denna artikel berättar en docent i europeisk historia bland annat om hur begreppets olika betydelser är kopplade till det vetenskapliga tänkandets historiska utveckling.
När vi idag talar om vetenskap använder vi ordet på flera olika sätt. Ibland menar vi själva forskningsprocessen där vi samlar ny kunskap, ibland tänker vi på olika vetenskapsområden som naturvetenskap eller historia, och ibland syftar vi på den vetenskapliga metoden när vi säger att något är vetenskapligt bevisat. Ordets innebörd varierar från språk till språk, också mellan våra nationella språk i Finland. ”Att veta” på svenska och ”tietää” på finska ligger till grund för både svenskans ”vetenskap” och finskans ”tiede”, men det finska ordet är dessutom besläktat med ”tie”, som betyder väg. Det finska ordet antyder alltså en väg till kunskap, något man färdas mot eller följer, som en stig som leder till förståelse.
Historiskt härstammar ”vetenskap” från ”veta” eller det äldre forngermanska ordet ”witan”. Orden är släkt med latinets ”videre” som betyder ”att se”. Det påminner om att vetenskap från början handlade om sådant som människor kunde se eller observera och lära sig om genom egna erfarenheter, innan det utvecklades till det mer specialiserade begrepp vi har idag. Det latinska ordet ”scientia”, som ligger till grund för engelskans ”science”, har genomgått en motsvarande specialisering. Ordet syftade ursprungligen på kunskap och förmåga i en bredare bemärkelse. Det kommer från verbet ”scire”, som betyder ”att veta” eller ”att förstå”, men med en särskild betoning på kunskap som förvärvas genom att lära sig och studera. ”Scire” står i sin tur i förbindelse med ”scindere”, som betyder att ”dela upp” eller ”skilja åt”. Det anspelar på förmågan att analysera och dela upp kunskap i mindre delar för att förstå den bättre.
I flera språk är vetenskap besläktat med begreppet konst. Ett exempel på detta är antikens Grekland, där ordet ”tekhne” refererade till praktisk kunskap och färdigheter, och omfattade kunskap, hantverk och konst. När vi idag säger ”konst” tänker vi på målningar eller skulpturer, men ordet kommer från ett germanskt ord för ”att kunna” som avsåg all sorts kunnande och skicklighet. Man lärde sig olika yrken genom att gå i lära hos en mästare i deras ”konstskicklighet”.
Att vi fortfarande talar om ”konsten att bygga hus”, ”läkekonst” eller ”konsten att övertyga” påminner om att kunnande, vetande och konst har samma ursprung.Gränserna mellan vetenskap, konst och hantverk har inte alltid varit så tydliga. När vi undersöker orden närmare ser vi dessutom att olika epoker och kulturer närmat sig kunskapssökandet på lite olika sätt. Medan svenskan lägger tonvikten på själva vetandet genom ordet ”vetenskap”, betonar latinets ”scientia” det systematiska och analytiska arbetssättet. Finskans ”tiede” tillför ytterligare en dimension genom att framhäva kunskap som en pågående process eller en väg att vandra. Språkliga variationer påminner om hur det vetenskapliga tänkandet formats och utvecklats i olika riktningar genom tiderna.
Begreppet vetenskap hänger också ihop med den moderna vetenskapens historia i Europa, där de vetenskapliga akademierna spelade en central roll. I Rom grundades Accademia dei Lincei 1603, följd av Royal Society i London 1660 och Académie des Sciences i Paris 1666. De representerade en ny typ av organiserad kunskapsproduktion och markerade en viktig övergång från den äldre betydelsen som omfattade all systematisk kunskap, till en mer specialiserad förståelse av vetenskap. Akademierna blev platser där den nya experimentella vetenskapen kunde utvecklas, vilket påverkade själva begreppet på flera sätt.
Det fanns under den här tiden två olika sätt att forska och lära sig nya saker: det gamla sättet i universiteten och det nya sättet i de vetenskapliga akademierna. Universitetens viktigaste uppgift var att utbilda präster, jurister och läkare, och det fanns strikta regler för vad man fick undervisa. Det mesta handlade om att läsa och tolka gamla texter som ansågs innehålla all viktig kunskap. I de vetenskapliga akademierna samlades människor som var nyfikna på att undersöka hur naturen fungerade. De gjorde experiment, tittade i teleskop och mikroskop, och diskuterade upptäckter med varandra. Här fanns både adelsmän som hade vetenskap som hobby och yrkesmänniskor som tillverkade vetenskapliga instrument. Ett berömt exempel är Galileo Galilei. När han genom sitt teleskop gjorde observationer som visade att jorden inte var universums centrum, hamnade han i konflikt med universiteten och kyrkan. I den vetenskapliga akademin blev hans upptäckter däremot uppmuntrade och diskuterade. Där utvecklades också tanken om en ”vetenskaplig metod”, som föreskriver att teorier bevisas genom experiment och observationer, inte bara genom hänvisningar till auktoriteter och gamla texter.
Galilei hade dessutom en avgörande betydelse för det vetenskapliga språket eftersom han valde att skriva på folkspråket italienska i stället för latin. ”Jag skrev på folkspråket eftersom jag ville att alla skulle kunna läsa det”, förklarade han själv. På så sätt öppnades vetenskapen upp för en bredare publik.
Bild: Medicinska fakultetens dekanus, professorn i anatomi Niilo Pesonen jämte elever i histologisalen i Helsingfors universitet. Käll: Lönnroth, E., & Tirranen, H. (1952). Alma mater : L’université de Helsinki = University of Helsinki / réd., ed. Hertta Tirranen ; comité de rédaction = editorial committee: Erik Lönnroth … [ja muita] ; photographe = photographer: Yrjö Lintunen. WSOY.