Vad gör vetenskap till vetenskap?
Forskning kan utföras med väldigt olika metoder beroende på vetenskapsområde, men vad är det som i slutändan gör vetenskap till vetenskap? I denna text funderar en professor i processrätt bland annat på förhållandet mellan vetenskaplig kunskap och sanning.
De senaste åren har det reflekterats över betydelsen av osanning, sanning och vetenskap. Är sanning samma sak som vetenskaplig kunskap? Vad är det som gör vetenskap till vetenskap?
Sanning är inte en synonym till vetenskaplig kunskap. Vetenskaplig kunskap är ändå för det ifrågavarande tillfället den bästa uppfattningen av sanningen. I samband med vetenskapens utveckling kan vi också komma ett steg närmare sanningen. Ny vetenskaplig kunskap kan bevisa att vår tidigare uppfattning bara var en del av sanningen eller gestaltade en oklar uppfattning om saken. Vetenskapens ofullständighet är en naturlig del av dess väsen: vetenskap är aldrig ”färdigt”, utan utvecklas konstant.
Motsatsen till sanning är falska påståenden, alltså falsk kunskap. Falsk kunskap kan vara desinformation, vilket innebär att spridaren vet att de påståenden hen sprider är falska. Spridaren av misinformation tror däremot på att den information hen sprider är sanning. Malinformation innebär spridning av i sig sann information – till exempel lösryckt från sin kontext – med ändamålet att skada en annan person, en organisation eller samhället. Demokratins, rättsstatens och samhällets välbefinnande lider om politiska, juridiska, administrativa eller medicinska beslut bygger på falsk information. Detta kan få överraskande eller förödande konsekvenser.
Vetenskaplig kunskap grundar sig inte på åsikter, personliga motiv, varken felaktiga eller korrekta, eller fantasi: grunden är i forskning som görs av forskningsgrupper eller forskare som har fått en forskarutbildning (oftast doktorsexamen). Forskning innebär en analys av en valfri forskningsfråga med hjälp av metoder som godkänts av vetenskapsgemenskapen för avsikt att få förbättrad förståelse, en mer definierad beskrivning, nyupptäckta följdförhållanden eller nya tolkningar.
Forskningsmetoderna varierar mellan olika vetenskapsområden, men också samma vetenskapsområde kan undersökas med olika metoder. Till exempel kan rättsordning studeras genom rättslära, där man tolkar och systematiserar bestämmelser, men också genom rättshistoria, -jämförelse eller -sociologi och även empiriskt. Empirisk, alltså kvantitativ forskning kan exempelvis undersöka hur många procent av de åtal som åklagare väcker inom olika brott som avslås. Även intervjuer och enkätstudier kan genomföras.
Inom naturvetenskapen ställs de vetenskapliga metoderna ofta inför ett krav för reproducerbarhet: ett forskningsresultat som uppnås med hjälp av en metod som inte kan återskapas blir utanför den vetenskapliga kontrollen. Vetenskapsgemenskapen är ett slags kollektivt utvärderingspanel, som kan utmana forskningsresultaten. Emellanåt kan det dröja länge innan vetenskapsgemenskapen kan avgöra om en forskning har utförts med fel metoder eller är en fullständig vetenskapsbluff. Ett exempel på en vetenskapsbluff är så kallade Piltdownmannen från år 1912. Först i skiftet mellan 1940- och 1950-talet kunde man med nya forskningsmetoder visa att den skalle som påstods vara den ”saknade länken” i utvecklingen mellan apan och människan var för ung och sammanställd av delar av ett mänskligt kranium, en käke från en orangutang och tänder från en schimpans.
För att forskningsresultaten ska kunna föra vetenskapen framåt bör de publiceras. Vetenskap byggs upp lager på lager, med ny kunskap ovanpå den tidigare kunskapen. Ibland kan vetenskapen ändå göra stora kliv eller ändringar i riktning, som grundar sig på nya upptäckter och teorier. Men inte ens denna sorts innovativ forskning föds i ett vakuum; de tidigare forskargenerationernas arbete har inte varit förgäves.
Vetenskapens resultat kan leda till nya vetenskapliga teorier, grundforskningens utveckling eller nya praktiska tillämpningar. I till exempel laboratorieforskning överför man resultaten till en testningsfas och till slut till läkemedelsindustrin.
Frågan om vad som gör vetenskap till vetenskap är inte lätt. Själv representerar jag juridiken och ofta hör man ifrågasättande röster om ifall juridik alls är vetenskap eller bara någon form av rättsstudielära, där ”lagen är som den läses”. Det finns skäl att fråga vad som är juridisk sanning. Centralt är att förstå att rättstolkning inte har en sanning, ett rätt svar. Juridikens vetenskaplighet grundar sig på hur forskaren lyckas systematisera rättsordningen och argumentera för sin tolkningsrekommendation. Tolkningen grundar sig på en språkligt-logisk analys av lagens ordformer, och använder sig också av olika rättskällor, som lagstiftarens avsikt, rättspraxisen i domstolar och tidigare rättsforskning. Tolkningen måste även ”passa in” i den övriga rättsordningen, som den saknade pusselbiten.
Vetenskapsområdena måste kunna tåla frågan om ifall det de gör är vetenskap. Det är alltid nyttigt att observera den egna verksamheten ur perspektivet av de vetenskapliga kriterierna. Det vore önskvärt att alla finländare, oavsett ålder och status, deltog i diskussionen om vad vetenskapens betydelse innebär.