Vad är grundforskning?
Vetenskap delas vanligtvis in i grundforskning och tillämpad forskning. Båda behövs för att vetenskapen och samhället ska utvecklas. Grundforskningen är dock också viktig för den akademiska friheten.
År 1946 höll Nobelpristagaren och biokemisten A. I. Virtanen ett tal där han delade in vetenskaplig forskning i grundforskning och tillämpad forskning. Han beskrev grundforskning som forskning vars syfte är att förstå naturfenomen utan någon tanke på hur resultaten ska användas i praktiken. Tillämpad forskning syftar däremot till att lösa problem som uppstår i det praktiska livet.
Virtanens indelning var ny. Tidigare hade man talat om ren vetenskap snarare än grundforskning. Bakgrunden till förändringen var det nyligen avslutade andra världskriget. Under kriget hade man utvecklat tillämpningar av fysiken, såsom radar och atombomben. Dessa byggde på de stora genombrott inom fysiken som hade skett under de föregående årtiondena, bland annat genom Albert Einsteins relativitetsteori.
Samma utveckling hade skett inom Virtanens eget område, biokemin. Den teoretiska förståelsen av molekylers funktion hjälpte Virtanen att utveckla AIV-foder, som förbättrade mjölkproduktionen hos kor och som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset. Dessa exempel visade att det lönade sig att finansiera vetenskaplig forskning långsiktigt. Forskning som inte var avsett att tillämpas direkt i praktiken främjade den tekniska utvecklingen på lång sikt. Begreppet grundforskning fångade detta bättre än ren vetenskap.
Grundforskning innebär i stor utsträckning fri forskning. Forskarna bestämmer själva vad de vill undersöka, och målet är att utveckla vetenskaplig kunskap. Tillämpad forskning har däremot ofta ett konkret mål som är kopplat till näringslivets eller samhällets behov, till exempel att utveckla ett nytt material eller en ny tillverkningsmetod. Utvecklingen av ett nytt läkemedel är också ett exempel på tillämpad forskning. Grundforskning finansieras framför allt av staten och allmännyttiga stiftelser. Dessa finansierar även tillämpad forskning, ofta i samarbete med företag. Dessutom bedriver företag produktutveckling som inte räknas som forskning. Tillsammans kallas dessa förkortat FUI, det vill säga forskning, utveckling och innovationer.
Indelningen mellan grundforskning och tillämpad forskning hänger samman med frågan om vilken nytta vetenskapen har. I den offentliga debatten begränsas nyttan ofta till teknisk utveckling och direkt ekonomisk nytta. Ett sådant synsätt gör att framför allt humaniora och samhällsvetenskaper ofta hamnar i skymundan.
Humanioras nytta bygger vanligtvis inte på teknologiska innovationer. I stället påverkar dessa ämnen hur vi tänker, vilka ord och begrepp vi använder och hur vi organiserar vårt samhälle. I Finland märks humanioras betydelse exempelvis i att finskan, tack vare forskning inom de humanistiska vetenskaperna, blev det främsta språket inom utbildning, vetenskap och offentlig förvaltning i slutet av 1800-talet. Samhällsvetenskaperna bidrog i sin tur till uppbyggnaden av välfärdssamhället efter andra världskriget. I dag studerar humaniora och samhällsvetenskaperna bland annat hur samhället kan anpassas till en åldrande befolkning och miljökrisen.
Vetenskapen har i århundraden haft två sidor. Å ena sidan utvecklas vetenskapen på sina egna villkor. Detta förutsätter frihet i forskning och tänkande. Om målet är att skapa ny kunskap kan forskningen inte styras utifrån. Å andra sidan är forskare alltid en del av samhället, och vetenskapen påverkar samhället på många sätt. De som finansierar forskningen påverkar också vilka forskningsområden som prioriteras. Indelningen i grundforskning och tillämpad forskning är ett sätt att fördela ansvaret: vem finansierar långsiktig och fri forskning, och vem finansierar forskning med koppling till kortsiktiga tillämpningar.