Kan vetenskap vara objektivt?
Inom vetenskapen strävar vi efter objektivitet, men begreppet kan förstås på olika sätt – även bland vetenskapare. I denna text förklarar en filosof olika synvinklar på begreppet objektivitet.
Objektivitet ses ofta som en av de viktigaste målsättningarna för vetenskap. Det associeras ofta med den producerade kunskapens trovärdighet: forskning som har bekräftats vara objektiv anses fungera som en bra grund för beslutsfattande, till exempel inom hälsovården eller utbildningspolitik.
Men vad är objektivitet egentligen? Objektivitet är ett begrepp som kan förstås på många olika sätt. Institutet för de inhemska språken har i sin ordbok Kielitoimiston yleiskielen sanakirja definierat objektivitet fritt översatt som ”fri från personlig åsikt eller attityd, opartisk, jämlik, allmängiltig, saklig”. I Svensk ordbok utgiven av Svenska Akademien (SO) definieras objektiv däremot som något ”som enbart tar hänsyn till fakta och inte till känslor; vid bedömning m.m.”
Ibland syftar objektivitet på värdefrihet: forskning är objektivt om politiska, kulturella eller sociala värderingar och intressen inte påverkar de vetenskapliga resultaten. Till exempel i medicin borde man sträva efter att sexistiska eller rasistiska fördomar inte snedvrider forskningen. Tyvärr har historien visat att vi inte alltid har lyckats uppnå objektivitet i denna bemärkelse. Under en lång tid har den manliga kroppen varit normen i medicinsk forskning, så att sjukdomar och symtom som är mer typiska för kvinnor har hamnat i skymundan. Ibland, när man talar om forskningsresultatens objektivitet, syftar man däremot på att samma resultat erhålls med olika forskningsmetoder i olika forskningsprojekt. Om exempelvis både slumpmässiga blindtester och uppföljningsstudier visar att ett födoämne har ett samband med högre kolesterol, kan resultaten ses som objektiva i denna betydelse. Samtidigt kan objektivitet i vissa fall uppfattas som att vara oberoende av enstaka forskares åsikter.
Ibland förtydligas det inte vilken definition för objektivitet som används i en vetenskaplig diskussion. Detta kan emellanåt orsaka missförstånd bland diskussionsdeltagarna och kan göra det svårt att nå ett samförstånd. Det är till exempel möjligt att i en debatt om objektiviteten i en studie syftar en debattör på värdefrihet, medan en annan fokuserar på hur resultaten kan återskapas i flera projekt. I diskussioner om objektiviteten i vetenskap eller av enstaka forskningsresultat vore det därför viktigt att alla parter klargör vad objektivitet innebär för dem.
Gemensamt för många definitioner av objektivitet är tanken om att objektivitet innebär en avsaknad av skevhet (bias på engelska). Man kan motarbeta skevhet på många olika sätt. I många diskussioner kopplar man vetenskapens objektivitet och forskningens avsaknad av skevhet med att den enstaka forskaren är neutral. En central del av strävan efter objektivitet blir då att forskaren observerar världen opartiskt och känslolöst, samt drar slutsatser utifrån materialet, utan att hens egna oväsentliga åsikter påverkar resultaten. Detta individfokuserade synsätt är ändå problematiskt. Forskning har nämligen visat att människor ofta inte kan observera sitt eget tänkande särskilt kritiskt. Vi kan till exempel inte känna igen skevhet i vårt eget resonemang, trots att vi lätt märker fel i resonemang och partiskt tänkande hos andra.
Hur kan vi då nå objektivitet i forskning, om vi inte kan garantera vår egen opartiskhet och felfrihet i vårt eget resonemang? Filosofer har framfört att situationen ser mindre hopplös ut då man ser på vetenskap som en social handling. En central del av att göra vetenskap är den kritiska diskussionen mellan forskare och forskargrupper, där individernas möjliga felbedömningar och skevhet i resonemang kan observeras och rättas till. Vi är ju trots allt bättre på att se andras fel än våra egna. Att utvärdera tidigare synsätt på nytt är en viktig del av den vetenskapliga processen och dessutom den egenskap som gör den vetenskapliga metoden till det bästa sättet att producera pålitlig kunskap. För att uppnå objektivitet är det därför centralt att möjliggöra kritisk diskussion. Forskningens öppenhet och transparens anses till exempel göra det möjligt att utvärdera tidigare resultat och avslöja eventuella fel. Forskningsresultat och -material borde därför finnas tillgängliga för andra forskare och allmänheten. En forskare borde till exempel inte låta bli att publicera en studie, vars resultat inte levde upp till förväntningarna. Forskare borde också vara öppna om möjliga intressekonflikter. Forskningspublikationer bör till exempel innehålla information om huruvida forskningen har finansierats av aktörer som gynnas av att den publiceras.
Vetenskap kan alltså vara objektivt, fastän det emellanåt vore omöjligt för individer att agera eller resonera helt neutralt. Det viktiga är att forskare är redo att delta i kritiska diskussioner och att det är möjligt att ifrågasätta, och vid behov upphäva, tidigare forskningsresultat.