Hur resonerar socialarbetare när de beviljar bostadslösa unga tillfälligt boende?
I Finland betraktas en bostad som en grundläggande rättighet, men alla bostadslösa unga får inte tillgång till stöd. Forskarna undersökte hur socialarbetare motiverar att unga beviljas tillfälligt boende.
Introduktion
I de nordiska välfärdssamhällena finns en stark föreställning om att samhällets skyddsnät fångar upp alla som behöver hjälp.1 Finland är dessutom internationellt känt för den så kallade Asunto ensin– eller Bostad först- modellen. Tanken bakom modellen är att ett eget hem är en grundläggande mänsklig rättighet.2 Många bostadslösa kämpar också med andra svårigheter, till exempel arbetslöshet, missbruk eller psykisk ohälsa. Idén med modellen ”Bostad först” är att alla ska få tillgång till boende utan att först behöva lösa eventuella andra livsproblem. Men fungerar det verkligen så? Får alla bostadslösa unga verkligen hjälp, och hur motiverar socialarbetare beslutet att en ung person ska beviljas tillfälligt boende?
Hur gjordes forskningen?
Vi granskade 112 officiella dokument. Dokumenten kallas ”bedömningar av servicebehov” och är skrivna av socialarbetare i huvudstadsregionen som arbetar med bostadsfrågor. I dokumenten sammanfattar socialarbetarna de unga klienternas livssituation och föreslår stödinsatser, såsom tillfälligt boende.3 I de granskade dokumenten förordade socialarbetarna tillfälligt boende för 32 av de drygt 100 unga bostadslösa klienterna. Vi ville ta reda på vad som var avgörande för besluten; hur argumenterade socialarbetarna för att just dessa 32 unga skulle få tillfälligt boende. I den här studien har inga jämförelser gjorts mellan dem som förordades boende och dem som inte gjorde det. Vi ville fokusera på vad som är avgörande för att unga skall komma åt tillfälligt boende. Att fokusera på det positiva möjliggjorde också en avgränsning av forskningsmaterial, så det till sitt omfång var mer hanterligt.
Det finns tyvärr fler bostadslösa än det finns tillgängliga bostäder.4 Eftersom alla bostadslösa inte kan beviljas tillfälligt boende måste socialarbetarna prioritera mellan dem. Inom forskningen används teorier för att förstå och förklara verkligheten. Förtjänstteori, eller teorier om vem som kan anses vara ”förtjänt” av hjälp (deservingness på engelska) kan därför användas för att granska hur socialarbetarna resonerat kring vem som ska eller inte ska beviljas hjälp. Teorierna tar ofta fasta på hur klienten har skött sig, hur stor kontroll hen har över sitt liv, vilken inställning hen visar eller hur akut den situation är som hen befinner sig i.5 Vid bedömningarna använder socialarbetarna sin yrkesmässiga frihet – sitt professionella handlingsutrymme – när de i dokumenten argumenterar för vem som ska få hjälp och varför. Deras förslag går sedan till en särskild kommitté, som granskar socialarbetarnas bedömningar.
För att analysera dokumenten använde vi en metod som kallas abduktiv innehållsanalys.6 Det innebär att vi noggrant studerade texten i dokumenten och markerade, det vill säga kodade, olika typer av svar. Därefter använde vi förtjänstteorierna som ett slags tolkande glasögon. Vi läste sedan dokumenten på nytt och grupperade vårt kodade material i olika kategorier med koppling till teorierna. Vi bemödade oss att vara objektiva även om det är oundvikligt att forskares subjektiva tolkningar av forskningsmaterialet avspeglar sig i studiens resultat.
Vad fann forskningen?
I vår analys framkom att socialarbetarna i huvudsak använde fyra typer av argument för att motivera varför klienten skulle beviljas tillfälligt boende.
Det första argumentet fokuserar på framtiden och slutresultatet. Här målar socialarbetaren upp en bild av vad den unga kan uppnå om hen får en bostad, till exempel att hålla sig nykter eller fullfölja en utbildning. Argumentationen bygger på en ”investeringslogik”: det lönar sig för samhället att hjälpa personen eftersom det på lång sikt kommer att leda till en stabilare livssituation. Den unga klienten beskrivs i de här fallen ofta som skötsam, motiverad och redo att studera eller arbeta – förutsatt att hen får en trygg plats att bo på.
Det andra argumentet handlar om svåra livsomständigheter och förekom oftast i vårt forskningsmaterial. I de här fallen ligger fokus på hur svår den unga klientens nuvarande livssituation är. Det kan handla om allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom, graviditet, missbruk eller att hen helt saknar ett stödjande nätverk. Socialarbetaren lyfter fram den ungas extrema sårbarhet som orsak till att tillfälligt boende bör beviljas. Jämför vi med den första typen av argument är målet här inte i första hand att nå ett framtida gott slutresultat, utan att lindra ett akut lidande.
Det tredje argumentet lyfter fram systemfel och pekar på brister i samhället snarare än hos den enskilda individen. Socialarbetarna beskriver hur byråkrati, långa bostadsköer och dåligt fungerande samarbete mellan olika myndigheter har lett till att klienten inte fått hjälp. Socialarbetaren argumenterar i stället för att tillfälligt boende bör beviljas som en kompensation för att välfärdssystemet tidigare har svikit den unga klienten.
Det fjärde argumentet kallar vi vag argumentation. I dessa fall är socialarbetarnas motiveringar svepande och fyllda av yrkesjargong. Det står till exempel att klienten ”behöver stöd på alla livsområden” eller behöver ”stabilisera sin situation”. Socialarbetarna förklarar alltså inte vilka konkreta problem den unga har eller varför just ett tillfälligt boende skulle kunna förbättra situationen. För oss verkar det som om socialarbetarna i de här fallen formellt skulle ha utfört sitt arbete, men misslyckats med att ge kommittén tillräckligt goda skäl för att den ska kunna bevilja klienten tillfälligt boende.
Studiens resultat sätter fingret på en paradox i det finländska stödsystemet för bostadslösa. Å ena sidan talar vi stolt om Bostad först-modellen och om att boende är en mänsklig rättighet för alla. Å andra sidan visar vår studie att när resurserna är begränsade blir också rätten till boende i högsta grad villkorad. Alla unga bostadslösa får alltså inte den hjälp de behöver. Det räcker inte att socialarbetaren konstaterar att en ung person behöver hjälp; socialarbetaren måste också på ett övertygande sätt argumentera för att antingen de mest nödställda eller de som har bäst chanser att lyckas på lång sikt ska beviljas hjälp.
Också det faktum att bara 32 av över 100 unga rekommenderades få tillfälligt boende väcker frågor. Då över 80 unga blev utan rekommendation är vår bedömning att flera av dem hade behövt en noggrannare utredning och mer stöd. Att sakna en trygg plats att övernatta på är ingen obetydlig fråga. Även om de flesta som inte beviljas tillfälligt boende kan övernatta på natthärbärgen, är de platser som inte alltid upplevs erbjuda kontinuitet och trygghet. De beskrivs ofta som stökiga och man får inte vistas där på dagtid.
Till slut
När det gäller vår studies begränsningar är det skäl att påpeka att klientakterna som vi granskat utgör ett komplext forskningsmaterial, som styrs av både yttre ramar och de socialarbetare som handlagt de unga bostadslösas ärenden. Med yttre ramar avser vi frågeformuläret, som socialarbetarna måste fylla i då de rapporterar om klienternas livssituation. Förutom att formuläret definierar vilka frågor som skall ingå i rapporten kan klientakterna enbart fånga de delar av klientmötet som socialarbetarna valt att dokumentera. Vårt forskningsmaterial utgör alltså inte en ”kopia” av verkligheten, utan beskriver bara valda delar av den. Därtill baserar sig artikeln endast på en del av det ursprungliga forskningsmaterialet. Slutligen kan vi inte hävda att de akter vi studerat skulle vara representativa för hur alla bostadslösa ungas ärenden handläggs.
Trots dessa begränsningar är det viktigt att studera dokumentationen som görs i socialt arbete, liksom det vore värdefullt att utveckla metoder för att mer systematiskt granska gjord dokumentation. I dag är de ekonomiska resurserna inom socialvården ännu mer begränsade än när vi genomförde studien. Sparprogram resulterar ofta i försämrade tjänster. Det är viktigt att säkerställa att bedömningar av klienters servicebehov är väl utförda och hänsyn tas till mångfalden inom gruppen unga bostadslösa. Bedömningarna är inte bara pappersarbete. Hur slutsatserna i dem är motiverade får nämligen mycket konkreta konsekvenser för unga bostadslösa klienter.