Hur fuskar man inom vetenskapen?

Vetenskapens mörka sida rymmer många olika former av oärlighet. Vissa forskare försöker stjäla andras forskningsresultat eller använder sig av andra fula knep, men det förekommer också att forskare själva blir lurade.

Det förekommer ständigt olika försök att fuska inom vetenskapen (på finska). En forskare som vill göra karriär kan till exempel lägga fram manipulerat eller förfalskat forskningsmaterial som stöd för ett påstående (uppdiktande, förvanskning). Forskaren kan också ha kopierat text från en redan publicerad källa (plagiering) eller olovligen ha använt någon annans forskningsidéer eller forskningsresultat (tillgrepp, stöld).1 En forskning kan också till stor del vara skapad av artificiell intelligens. Å andra sidan kan forskare själva bli lurade, exempelvis genom att lockas att publicera i vetenskapliga tidskrifter av låg kvalitet eller att resa till vetenskapliga konferenser som inte existerar. 

En av grundprinciperna för vetenskapligt arbete är kritiskt tänkande, något som är särskilt viktigt när forskningsresultat ska bedömas. Detta sker framför allt genom referentgranskning: När en forskare skickar in en vetenskaplig artikel till en tidskrift för publicering och chefredaktören bedömer att artikeln är värd att överväga, skickar redaktören manuskriptet till två eller flera forskare inom samma ämnesområde för granskning. Utifrån granskarnas utlåtanden beslutar chefredaktören antingen att godkänna artikeln för publicering (vanligen under förutsättning att vissa ändringar och kompletteringar görs) eller att avslå manuskriptet. Granskarna känner inte oftast författarens identitet, och författaren får inte heller veta vilka granskarna är. På så sätt undviker man att exempelvis personliga relationer påverkar bedömningen. En liknande granskningsprocess används också vid bedömning av exempelvis ansökningar om forskningsfinansiering och vid utvärdering av forskare. 

Särskilt inom naturvetenskaperna bygger forskningen ofta på data. Om dessa håller låg kvalitet eller har manipulerats eller förfalskats blir även själva forskningsresultaten missvisande. Den här typen av fusk upptäcks inte alltid i samband med referentgranskningen, och många vetenskapliga artiklar som innehåller felaktig information har publicerats. Av dessa skäl händer det ibland att redan publicerade artiklar dras tillbaka från tidskrifterna. Sådana artiklar kan också rapporteras till tjänsten Retraction Watch. I den meningen är vetenskapen självkorrigerande. 

Ett extremt exempel på vetenskaplig skräppublicering är de så kallade artikelfabrikerna (paper mills). Där produceras stora mängder artiklar som bygger på samma källmaterial och endast skiljer sig minimalt från varandra. Artiklarna säljs till forskare, som sedan skickar in dem till olika tidskrifter för publicering. Med hjälp av artificiell intelligens har denna verksamhet blivit enklare än tidigare. Många tidskrifter har fått in så stora mängder manuskript att de inte längre har resurser att hantera dem alla. I ett experiment som genomfördes av Estlands public service-bolag kunde journalister köpa en vetenskaplig artikel från en svartmarknadsbaserad artikelverkstad för 200–800 dollar. 

En forskare kan också försöka fuska genom att plagiera, det vill säga utan tillstånd låna text, idéer, bilder eller annat innehåll från andra. Enligt god vetenskaplig praxis måste material som någon annan har skapat alltid anges korrekt genom källhänvisningar, även när innehållet sammanfattas med egna ord. Därför hör kunskap om referenshantering till forskarens grundläggande färdigheter och sådana metoder lärs exempelvis ut vid högskolor. Vid de flesta högskolor samt vetenskapliga tidskrifter används olika system för att upptäcka plagiat och i många fall kan plagiering därför upptäckas relativt enkelt. I Finland övervakar Forskningsetiska delegationen (TENK) att god vetenskaplig praxis följs och presenterar upptäckta fall av plagiering på sin webbplats. 

I de stora språkmodellernas tid har plagiering blivit ett allt större problem. När man söker information med hjälp av AI kan man få förslag på formuleringar som låter trovärdiga och som man lätt lockas att använda rakt av. De kan dock vara direkt hämtade från någon annans text i en artikel eller bok, eller förekomma i lätt bearbetad form, och kan därför betraktas som plagiat. Därför bör man instruera AI-verktyget att ange vilka källor det har använt och själv gå till ursprungskällorna för att kontrollera informationen. AI-genererad information bör alltid kontrolleras, eftersom verktyget också kan hitta på källor eller skapa texter som helt saknar verklighetsgrund. Den som använder sådant material riskerar då inte bara att göra sig skyldig till plagiat, utan också att sprida felaktig information. 

Ett allvarligare fall än plagiering är att stjäla andras arbete. Det innebär att någon utan den ursprungliga forskarens medgivande publicerar dennes forskningsresultat, experimentresultat, forskningsidéer, texter, forskningsmaterial eller bilder. Sådana upphovsrättsbrott kan leda till rättsliga processer. 

De flesta forskningsfinansiärer och många institutioner kräver att forskningsresultat publiceras med öppen tillgång (open access). Det innebär att vem som helst ska kunna läsa forskningsartikeln på nätet. De stora vetenskapliga förlagen tar ut en så kallad publiceringsavgift för öppet tillgängliga artiklar och avgiften ligger i genomsnitt på drygt 2 000 euro per artikel. I avgiften ingår bland annat ersättning till redaktörer, layoutarbete, korrekturläsning och en grundlig referentgranskning – även om forskare vanligtvis utför den utan ersättning. 

Systemet med publiceringsavgifter har lett till en slags svart marknad inom forskarvärlden. Där erbjuds forskare snabb och effektiv publicering genom smickrande e-postmeddelanden. Tidskrifternas namn kan vara nästan identiska med namnen på välkända tidskrifter inom området eller vara mycket allmänna och storslagna. Ofta erbjuds forskaren också publicering i tidskrifter som tillhör ett helt annat vetenskapligt ämnesområde än det egna forskningsfältet. 

Det finns över 20 000 så kallade rovtidskrifter (på finska) i världen. Deras huvudsakliga syfte är att tjäna pengar på forskare. Referentgranskningen i dessa tidskrifter är endast ytliga eller saknas helt. I praktiken kan man alltså få en artikel publicerad genom att betala den publiceringsavgift som tidskriften kräver.  Särskilt unga och oerfarna forskare kan lätt falla för dessa meddelanden och först i efterhand upptäcker de kanske att artikeln aldrig publicerades eller, i bästa fall, att tidskriften är så slarvigt redigerad att artiklarna i den håller låg kvalitet. Rovtidskrifterna och förlagen bakom dem är välkända inom forskarvärlden, och en publicering i en sådan tidskrift kan skada forskarens rykte på ett sätt som är svårt att reparera. Den betalda publiceringsavgiften går vanligtvis inte heller att få tillbaka, eftersom tidskriften inte svarar på e-postmeddelanden. 

Det finns också kända fall där forskare, efter att ha fått en inbjudan via e-post, har rest till Kina för att delta i en forskningskonferens med stora kostnader – bara för att upptäcka att konferensen aldrig har existerat. Deltagaravgiften hade förstås redan betalats. 

Bakom vetenskapligt fusk finns åtminstone tre drivkrafter, som alla på ett eller annat sätt handlar om egna intressen. En av dem är jakten på erkännande och uppmärksamhet. Att offentliggöra ett betydande vetenskapligt resultat, vanligtvis i form av en forskningsartikel, kan ge forskaren mycket respekt bland kollegorna och leda till en snabb karriärutveckling. Det kan kanske också resultera i en fast anställning eller vetenskapliga utmärkelser, där Nobelprisen hör till de mest uppskattade. Indirekt kan detta även leda till ekonomisk trygghet och välstånd. En fast forskartjänst, exempelvis en professur, innebär en uppskattad och regelbunden anställning där forskaren inte längre behöver konkurrera om kortsiktig forskningsfinansiering. Till detta hör också en annan drivkraft: den så kallade publiceringspressen. För att kunna konkurrera om forskartjänster och forskningsfinansiering måste forskaren publicera vetenskapliga artiklar regelbundet. Det är en utmaning, eftersom granskningsprocessen i respekterade vetenskapliga tidskrifter är sträng och det ofta krävs att artikeln skickas till flera tidskrifter innan den slutligen blir godkänd för publicering. 

De två första drivkrafterna hänger samman med den press som forskare utsätts för i sin karriär. För att kunna fortsätta sin karriär som forskare måste man publicera vetenskapliga artiklar. Om tiden går utan att artiklarna blir accepterade kan forskaren lockas till att ta genvägar vid insamlingen av forskningsdata eller tacka ja till de publiceringserbjudanden som strömmar in via e-post. Det kan också leda till att man tar till några av de fuskmetoder som beskrivits tidigare, till exempel att manipulera data, plagiera eller använda AI på ett olämpligt sätt. 

Den tredje drivkraften har att göra med olika politiska, religiösa eller ideologiska intressen. En forskare kan manipulera innehållet i sin forskning för att få resultaten att bättre stämma överens med och stärka en viss ideologi. Ett känt exempel är läkaren Andrew Wakefield, som försökte visa att MPR-vaccinet orsakar autism. Forskningsartikeln drogs senare tillbaka, och det framkom att forskningsmaterialet hade manipulerats och att en intressekonflikt inte hade uppgetts. 

Illustrationsbild: Bilden anknyter till en välkänd artikelserie om invånarna på månen, som publicerades i tidningen The Sun år 1835 och som senare blev känd som den stora månbluffen.

  1. Termerna som gäller fusk baserar sig på Forskningsetiska delegationens publikation God vetenskaplig praxis och handläggning av misstankar om avvikelser från den i Finland, s. 8–9:
     https://tenk.fi/sites/tenk.fi/files/HTK_ohje_2012.pdf ↩︎

Om författaren

Markku Roinila är filosofie doktor och docent i teoretisk filosofi. Han arbetar som ledande informationsspecialist vid Helsingfors universitetsbiblioteks anvdelning för vetenskapliga tjänster.

Frågor att fundera över

  1. Vilka fördelar försöker man uppnå genom vetenskapligt fusk?
  2. Tycker du att det borde finnas straff för vetenskapligt fusk? Vilka slags straff i så fall?