Vad är konstnärlig forskning?

Konst och forskning har traditionellt betraktats som två skilda sätt att skapa kunskap. Gränsen mellan dem är dock inte alltid tydlig. Båda bygger på såväl praktisk erfarenhet som kreativitet.

Man började tala om konstnärlig forskning på 1990-talet, när det blev möjligt att avlägga doktorsexamen vid konsthögskolor. Tonläget var misstänksamt från båda håll, eftersom konst, som bygger på personligt uttryck, och forskning, som kräver vetenskaplig noggrannhet, ansågs svåra att förena. I praktiken är gränsen mellan dem ändå inte tydlig. En konstnär kan i sitt arbete dra nytta av kunskaper inom exempelvis optik, rörelsemekanik eller perceptionspsykologi, medan en forskare kan använda illustrationer för att tydliggöra sina resultat. Vetenskapligt arbete kräver kreativitet, och konst kräver disciplin. Samhälleliga frågor och omvälvande världshändelser behandlas i såväl litteratur och teater som inom historieforskningen. 

Det centrala, och delvis nya, med den konstnärliga forskningen var att konstnärens praktiska erfarenheter och arbete började ses som ett legitimt sätt att tänka, något som både kunde undersökas och användas som ett verktyg för forskning. Där en konsthistoriker enligt rådande praxis hade studerat färdiga verk eller konstnärers biografier utifrån ett utomstående perspektiv, närmade sig konstnärsforskare frågorna genom den egna arbetsprocessen, inifrån. Dessa perspektiv korsar dock varandra. När historikern tolkar ett verk genom sina egna erfarenheter blir hen en del av den konstnärliga skapandeprocessen, medan konstnären i efterhand reflekterar över sitt arbete utan att kunna återvända till det ögonblick då verket skapades. 

Konstnärsforskaren möter dock ofta sådant som inte kan undersökas med enbart vetenskapliga metoder, utan främst kan uppfattas genom kroppslig erfarenhet, arbete med material och en fördjupad sinnesnärvaro. En målning måste ses, musik måste höras och en föreställning måste upplevas; deras innehåll kan inte fullt ut översättas till ord utan att något väsentligt går förlorat. Denna typ av kunnande, som växer fram genom praktisk handling och erfarenhet, kallas tyst kunskap eftersom det inte alltid går att förklara med ord, utan främst kan förmedlas genom att visas i praktiken. Ett vardagligt exempel är att cykla, något man lär sig endast genom övning. Detsamma gäller många forskningsmetoder inom såväl vetenskap som konst. Att samla in och analysera material, eller till och med att läsa böcker, kräver träning. Kunskaper och färdigheter fördjupas, utvecklas och förändras också genom det praktiska arbetet, ofta tillsammans med andra. En typisk metod inom konstnärlig forskning är därför workshoppar där deltagarna genom övningar och samtal prövar och analyserar olika sätt att handla och därigenom söker ny förståelse. Praktiska demonstrationer, utställningar, framföranden och dokumentationer av dessa kan utgöra forskningsresultat på samma sätt som vetenskapliga publikationer. 

Ett exempel är Niran Baibulat, doktor i bildkonst, som har bedrivit forskning genom att gå (endast på finska) på olika sätt i olika miljöer och undersöka hur synintryck och upplevelser av landskapet uppstår i samspelet mellan platsen och den som går. Som metoder använde Baibulat olika historiska promenadpraktiker samt traditioner inom experimentell konst där arbetet styrs av på förhand fastställda regler. 

Tuire Colliander, som disputerat inom danspedagogik, utmanade traditionella hierarkier inom småbarnspedagogiken genom att undersöka hur dans skapas tillsammans med barn genom tecknande och rörelse. Hon utvecklade sina metoder genom långvarigt fältarbete på ett daghem och analyserade sina observationer med ett posthumanistiskt perspektiv. Det innebär att fenomen ses som ständigt föränderliga och formbara, och att de påverkas av en mängd olika faktorer, även sådana som inte är beroende av människors handlingar. I Collianders fall handlade det exempelvis om coronaviruspandemin, som påverkade möjligheterna att ordna dansworkshoppar. 

En utmaning inom såväl vetenskaplig forskning som konst är att den kunskap som växer fram genom det praktiska arbetet ofta bara är tillgänglig för dem som är insatta i området. Medan en expert genast förstår vad en kollega som arbetar med liknande frågor menar, kan en utomstående ha svårt att hänga med. En viktig uppgift för konstnärsforskaren är därför att sätta ord på, eller på andra sätt synliggöra, såväl det egna arbetet som de verksamhetskulturer som präglar området, så att de kan diskuteras i ett bredare sammanhang. Det är nödvändigt om man vill förstå och försvara konstens plats i samhället. Lika viktigt är att granska konstnärliga arbetsformer kritiskt, vilket kräver ett utifrånperspektiv. Om konstnärsforskare enbart samtalar med varandra och delar samma intuitiva sätt att tänka, riskerar de att inte upptäcka de blinda fläckar som finns i deras egna perspektiv. 

Vid finländska konsthögskolor krävs att doktorsavhandlingar innehåller en skriftlig reflektion där de konstnärliga delarna sätts i relation till ämnets tradition och tidigare forskning, och där forskningsmetoderna redovisas enligt akademiska kriterier. Det internationella fältet för konstnärlig forskning är emellertid brett och saknar en gemensam metodologi (endast på finska). Eftersom konstområdena skiljer sig åt tar också den forskning som bygger på dem olika former och använder olika metoder. En operasångare ställer andra frågor och söker andra svar än en skulptör, en författare eller en konstnär inom community art. Därför är det svårt att definiera konstnärlig forskning på annat sätt än att konstatera att den bygger på forskarens egen konstnärliga praktik, vilken i dagens kultur kan ta sig nästan vilka uttryck som helst. 

På senare tid har man vid konstuniversitetet också börjat diskutera om det, i stället för konstnärlig forskning, vore mer ändamålsenligt att tala om möten och samspel mellan olika konstnärliga och vetenskapliga discipliner samt om ett kontinuum av olika perspektiv. Konstnärliga och vetenskapliga metoder ses allt oftare som kompletterande och ömsesidigt berikande sätt att skapa kunskap. I båda fallen handlar det ytterst om att närma sig något som ännu är okänt. Det kan handla om ett konstverk som fortfarande växer fram, en fördjupad faktabaserad förståelse eller ett utforskande av mötet mellan de två.