Varför är det viktigt att forskningsresultat går att upprepa inom vetenskapen? 

Frågan om replikation av forskningsresultat, det vill säga hur väl de går att upprepa, har diskuterats mycket under de senaste åren. Inom många vetenskapsområden har man upptäckt att studier ofta inte har gått att upprepa. Det som står på spel är den vetenskapliga kunskapens opartiskhet och tillförlitlighet.

Även den mest noggranna forskaren kan göra misstag i sin forskning eller dra felaktiga slutsatser av sina resultat. Ibland kan också slumpen ge missvisande resultat. Ändå antas felaktiga forskningsresultat med tiden försvinna genom forskarnas kritiska arbete, där resultaten ständigt granskas och korrigeras. Just den här förmågan att rätta sig själv brukar lyftas fram som en av vetenskapens viktigaste styrkor. Den gör att de mest tillförlitliga resultaten så småningom träder fram, och att vår bild av världen blir allt mer korrekt. 

Ett viktigt kriterium för att forskningsresultat ska anses tillförlitliga är att de kan upprepas oberoende av olika forskare, det vill säga replikeras. När resultat går att upprepa visar det att kunskapen är objektiv och inte beroende av några särskilda omständigheter eller en enskild forskares personliga önskningar eller föreställningar. Under 2010-talet började man dock inom flera vetenskapsområden inse att det fanns oväntat stora problem med att forskningsresultat faktiskt gick att upprepa. Till exempel lyckades man i ett internationellt samarbetsprojekt upprepa bara 36 procent av hundra psykologiska studier som ursprungligen publicerats i tre ledande vetenskapliga tidskrifter. 

Ibland kan det dröja länge innan man upptäcker problem med att forskningsresultat inte går att upprepa. År 1988 publicerades en psykologisk studie som undersökte sambandet mellan ansiktsmusklernas aktivitet och känsloupplevelser. Försökspersonerna bedömde hur roliga tecknade serier upplevdes, samtidigt som de i den första testsituationen höll en penna mellan framtänderna, vilket aktiverade musklerna som används vid leende. I den andra situationen hölls pennan mellan läpparna, vilket hindrade leendet. Forskarna rapporterade att samma serier upplevdes som roligare i den första situationen än i den andra. Resultatet passade också väl ihop med vissa känsloteorier inom psykologin. Enligt dem påverkas hur vi känner av signaler från ansiktsmusklerna, alltså av hur spända våra muskler är när vi gör olika uttryck. Pennstudien har sedan dess citerats i över tusen vetenskapliga publikationer och tagits med i många läroböcker inom psykologin. Men när experimentet nästan trettio år senare upprepades i sjutton olika laboratorier kunde resultatet inte bekräftas. En sammanställning av laboratoriernas data visade att pennans placering i munnen inte hade någon som helst effekt på hur roliga serierna upplevdes. 

Den så kallade replikationskrisen, alltså krisen kring att forskningsresultat inte går att upprepa, började snart diskuteras bland annat inom biomedicin, hjärnforskning, biologi och samhällsvetenskaper. Diskussionen har särskilt fokuserat på vetenskapsområden som använder experimentella och kvantitativa metoder, där resultaten analyseras med hjälp av matematiska och statistiska metoder. 

Bakom replikationskrisen ligger en rad olika faktorer. Det görs alltför få replikationsstudier, eftersom forskare av förståeliga skäl oftast hellre vill testa sina egna idéer än upprepa något som någon annan redan har gjort. Universiteten, forskningsinstituten och forskningsfinansiärerna har inte heller i någon större utsträckning uppmuntrat till replikationsstudier, utan betonat betydelsen av ny forskning när forskartjänster tillsätts och forskningsfinansiering fördelas. Även de vetenskapliga tidskrifter som publicerar forskning har ofta värderat forskningsresultatens nyhetsvärde högre än hur väl de går att upprepa. Om studier inte upprepas i tillräcklig omfattning fungerar inte vetenskapens möjlighet att korrigera sig över tid. I värsta fall kan felaktiga resultat leda forskningen vilse under en lång tid. 

Det har också visat sig att problematiska forskningspraxis har utvecklats inom vetenskapen. Ofta handlar det om felaktig användning av statistiska metoder vid analys av data. I många vetenskapliga tidskrifter har ett av kriterierna för publicering av forskning varit att resultaten är statistiskt signifikanta, vilket förenklat innebär att det är osannolikt att resultaten enbart beror på slumpen. Om resultaten inte varit signifikanta i den första analysen har forskare ibland testat flera olika analysmetoder och sedan valt den som ger de mest önskvärda resultaten. Sådana arbetssätt försämrar dock resultatens tillförlitlighet och gör att de blir svårare att upprepa. 

Även olika slags snedvridningar kan påverka forskningsresultatens kvalitet. Även forskare kan drabbas av bekräftelsebias, vilket innebär att man tenderar att leta efter och tolka information som bekräftar ens tidigare uppfattningar och bortse från det som talar emot. Inom vetenskapliga tidskrifter har publiceringen främst varit inriktad på studier med statistiskt signifikanta resultat. Vissa av dessa resultat kan dock av olika skäl vara falska. När endast ”lyckade” studier publiceras och studier av samma ämne som har gett negativa resultat förblir opublicerade i egenskap av ”misslyckade”, kan den publikationsbias som därigenom uppstår ge en missvisande bild av hur enhetliga och tillförlitliga resultaten inom ett visst forskningsområde faktiskt är. 

En orsak till replikationskrisen anses vara hur vetenskapssamhället fungerar. Dessa förhållanden kan uppmuntra forskare att prioritera antalet publikationer framför deras kvalitet eller att publicera forskningsresultat som får uppmärksamhet i medierna men som består av otillräckligt verifierade resultat. När forskare publicerar mycket eller uppmärksammas i medierna kan det gynna deras karriär, till exempel genom bättre arbetsmöjligheter och ökade chanser att få forskningsfinansiering. 

På senare tid har man försökt öka uppskattningen av replikationsstudier för att stärka vetenskapens förmåga att korrigera sig själv. Inom forskningen har man också börjat lägga större vikt vid kvaliteten på forskarens arbete och på att resultaten kan upprepas, snarare än enbart vid antalet publikationer. För att minska publikationsbias har vetenskapliga tidskrifter också börjat publicera studier som har genomförts på ett korrekt sätt, även när man inte har kunnat visa någon effekt eller något samband. 

Ett annat viktigt mål är att öka öppenheten inom vetenskapen. Det innebär att alla steg i forskningsprocessen och de val som görs längs vägen, till exempel hur materialet analyseras, bör redovisas så tydligt och fullständigt som möjligt. På så sätt kan man motverka problematiska forskningspraxis. Till följd av replikationskrisen har forskarsamhället inlett olika korrigerande åtgärder som redan har lett till förändringar i arbetssätten. Därför kan vi även i framtiden se vetenskapligt grundad kunskap som den bästa möjliga grunden för beslutsfattande.