Hur utvärderas forskare? 

Inom vetenskapen utvärderas både forskning och forskare noggrant och på många olika sätt. Syftet är att säkerställa att forskning håller hög kvalitet, men utvärderingen medför också vissa utmaningar.

Forskare utvärderas till exempel när de ansöker om forskningsfinansiering, försöker publicera sina forskningsresultat i vetenskapliga tidskrifter eller söker tjänster vid universitet och högskolor. Forskare och deras arbete granskas alltså kontinuerligt. Samtidigt fungerar forskare också som utvärderare av varandras arbete. 

Utvärderingen av forskare hänger nära samman med hur vetenskapen fungerar. Vetenskapen utvecklas steg för steg, och varje ny studie bygger alltid på tidigare forskning. Därför är det viktigt att forskningen är pålitlig. Genom utvärdering säkerställs att det arbete som forskare utför är noggrant genomfört och att resultaten är så korrekta som möjligt utifrån den kunskap som finns vid tidpunkten för studien. 

Utvärdering behövs också av praktiska skäl. Antalet forskare är stort, medan finansiering och arbetsmöjligheter är begränsade. Därför måste man på något sätt fatta beslut om vilken forskning som får finansiering och vem som får en ny tjänst eller en befordran. 

Kvalitativ utvärdering innebär referentgranskning, det vill säga sakkunnig- eller kollegial granskning, där erfarna forskare inom samma område läser och bedömer andra forskares texter, idéer eller studier. Referentgranskning har använts sedan 1600-talet och betraktas fortfarande som det bästa sättet att bedöma forskningens kvalitet. Tanken är att utvärderingen ska baseras på den vetenskapliga kvaliteten i det arbete som forskaren producerar. Den vetenskapliga kvaliteten bedöms bland annat utifrån hur väl forskaren känner till tidigare forskning inom området, om det insamlade materialet faktiskt besvarar forskningsfrågorna och om forskaren behärskar de valda forskningsmetoderna. Utvärderingen ska alltså inte bygga på faktorer som forskarens ålder, kön eller bakgrund. En utmaning med referentgranskning är dock att granskningen utförs av människor, vars medvetna eller omedvetna fördomar kan påverka bedömningen. Dessutom är processen ofta tidskrävande, eftersom granskaren måste sätta sig in i materialet noggrant. 

Kvantitativa, det vill säga numeriska, utvärderingsmetoder är ett annat alternativ. Då bedöms forskare till exempel utifrån hur många artiklar de har publicerat eller hur mycket forskningsfinansiering de har lyckats få. Grundtanken är ofta att ju fler publikationer och ju mer pengar, desto bättre. Detta kan verka enkelt och tydligt: siffrorna är samma för alla och påverkas inte av personliga bakgrundsfaktorer. Problemet är dock att siffror bara kan beskriva en liten del av en forskares arbete. De säger inget om huruvida forskningen faktiskt är av hög kvalitet, betydelsefull eller samhälleligt relevant. Dessutom gynnar kvantitativa mått mer erfarna forskare, som har haft längre tid på sig att publicera och söka finansiering. 

Ingen av utvärderingsmetoderna är alltså perfekt. När forskare utvärderas bör kvalitativ bedömning alltid vara den primära metoden. Kvantitativa metoder kan användas som stöd, eftersom varken enbart siffror eller en enskild granskares uppfattning ger en fullständig bild. Målet är en så rättvis utvärdering som möjligt, som främjar en forskningskultur där forskare kan fokusera på att bedriva viktig forskning av hög kvalitet istället för att oroa sig för poäng eller enskilda bedömares åsikter. Forskare spelar en central roll i att bygga en bättre forskningskultur genom att granska varandras arbete.