Vad kan sinnesupplevelser avslöja om skolhistoria?
Minnen är ofta kopplade med starka sinnesupplevelser, vilket kan öppna upp nya perspektiv på historia. En forskningsgrupp granskade minnesberättelser om kopiatorer och centralradion, och tolkade sinnenas roll i skolminnen.
Introduktion
På den tiden var lärarrummet i ändan av korridoren. Eleverna hade ingenting där att göra, så jag vet inte hur kopiatorn såg ut. Men de dagarna den användes luktade hela korridoren sprit. Då visste man att förhör var på kommande. 1
Läraren […] lärde mig att använda skivspelaren i skolans kansli, den som användes för att leda musik via centralradion till rätt ställe. Jag skulle bara komma ihåg att koppla de angivna knapparna i rätt ordning […] Ibland hände det ändå att jag kom ihåg ordningen fel och på min väg tillbaka från kansliet hörde jag hur musiken klingade, dock i helt fel klassrum. En skrämd, främmande lärare sprang ut till korridoren mitt i sin lektion och uppmanade mig att snabbt gå och ändra maskinen till de rätta inställningarna. 2
Kan du gissa vilka sinnesupplevelser du kommer att minnas från din skoltid och dess materiella ramar i framtiden? För vissa kanske det är matsalens sorl och smaker. Andra kanske minns centralradions brus mellan utropen medan någon kanske kommer ihåg luktmolnen som hängde kvar i korridoren då vejparna sprungit bakom hörnet. Sensoriska minnen vävas ihop till den helhet som skolan formar i ditt personliga förflutna.
Sinnesupplevelser och deras historia har undersökts mycket inom ljudlandskapsforskningen, där det förflutna granskas genom ljudupplevelser. Att tillämpa detta perspektiv på skolminnen är ett intressant och hittills rätt outforskat område.
Denna artikel bygger på en undersökning där vi studerade hur skolupplevelser förmedlas genom sensoriska minnen i berättelser om kopiatorer och centralradiosystem. Vi granskade hur skolan återkallas genom sinnen: vilken sorts sinneslandskap som illustreras i skolminnen kopplade till dessa två teknologier – vad kan de berätta om skolan som en kroppslig och materiell komposition. Vi ville också undersöka hur ett mer aktivt fokus på sinnen kan bidra till minneshistorisk forskning.
Vårt material utgjordes huvudsakligen av bidrag inskickade till tre olika minnesinsamlingstävlingar i Finland. Även om deltagarna inte uttryckligen ombads skriva om sinnesupplevelser, förekom sådana ofta spontant i texterna. Två av dessa materialinsamlingar var kopplade till vår egen tidigare forskning som fokuserade på teknikens historia: en insamling om kopiatorer3 och en annan i kasetteknologi4. Ingendera av dem var egentligen relaterad till skolminnen. Det tredje materialet, svaren i Minun koulumuistoni -insamlingen av skolminnen5 fokuserade däremot särskilt på just skolupplevelser, utan att be om specifikt teknikrelaterade berättelser. Vi sållade alltså å ena sidan skolminnen ur teknologiskildringar, å andra sidan sinnesupplevelser ur skolminnen. Vi följde sedan deras spår för att hitta sensoriska upplevelser.
I minneshistorisk forskning betonas sinnenas betydelse ofta i samband med ”livfulla” eller ”blixtlika” minnen – så kallade ”flashbulb memories”. Begreppet användes ursprungligen inom psykologin. Till finländsk minneshistorisk forskning kom det med etnologen Pirjo Korkiakangas6. Den blixtlika karaktären anses vara särskilt vanligt för barndoms- och ungdomsminnen, som ofta är associerade med någon stark känsloupplevelse7 — något som ofta uppmärksammats inom minneshistorisk forskning om bland annat krig och konflikter. I sådana fall kopplas sensoriska minnen med situationer som till exempel orsakat förskräckelse och där vardagens ordning plötsligt bryts8.
Hur gjordes forskningen?
Eftersom en stor del av materialet kom från våra egna tidigare projekt, hade vi forskare redan en överblick om innehållet. Detta innebär inte att vi kunde alla 51 svar om kopiatorer och nästan tusen svar om kassetter utantill – men vi hade ändå gått igenom materialet och försökt skapa en översiktlig förståelse genom att läsa, tematisera och värdera svaren på en allmän plan. Därför kunde vi redan på förhand uppskatta att vissa sökord skulle ge svar, och att vi skulle hitta minnen om skolteknologi som kunde användas för en noggrannare analys.
Insamlingsmaterialet bestod av både svar skrivna på papper och svar inskickade via en internetblankett. För tematiseringen betydde detta två olika arbetssätt. Digitalt sparade texter kunde sållas med sökord, medan de handskrivna svaren var vi tvungna att ögna igenom ordentligt.
När vi lyckats sålla fram sådana svarsdelar där skolors kopiatorer och centralradion framkom och där det fanns sensoriska minnen om dem, började vi koppla dem tillsamman genom närläsning. Vi granskade saker såsom minnets tidsmässiga och sensoriska struktur: ser respondenten på sin skoltida själv utifrån sitt vuxna perspektiv eller placerade hen sig ”in” i den tiden hen minns? Hur beskrivs spritstencilapparatens säregna lukt i svaren: som en egen upplevelse eller genom att observera klasskamrater som ivrigt sniffade på proven? Spritstencilapparaten är en kopieringsapparat som änvändes mellan 1920- och 1970-talen.
Vi granskade skolan genom sensoriska minnen, som kombinationer av affekter, materiellt och kroppsligt. I praktiken kunde kombinationerna observeras genom följande teman, identifierade i materialet: 1) Rutiner och deras avbrott, 2) Skolans rumsliga och tidsmässiga ordning som en estetisk ordning samt dess betydelser och ändringar och 3) Elevernas egna kroppsliga uttryck inom skolans ordning.
Utifrån dessa analyser sammanfattade och analyserade vi sinnenas roll i återkommande, betydelsefulla stunder i skolvardagen. De avslöjade även tidsliga och rumsliga praktiker som organiserar skolgång.
Vad fann forskningen?
Sensoriska minnen om kopiering och centralradion leder oss till känslor om skolan, en oskiljaktig del av skolans kroppsliga och materiella miljö.
Det verkar som att erfarenheter om kopiering och centralradion etsar sig fast i minnet genom hur de för en stund avbryter skolans rationella rutin och skapar undantag i den. Bägge teknologi understryker – men momentärt även avbryter! – skolans grundläggande rumsliga ordning, där till exempel lärarrummet är ett utrymme där eleverna inte får vistas, vilket gör platsen särskilt spännande.
Kopieringsmaskiner och centralradion har placerats på lite olika sätt i skolans infrastruktur. Kopieringsmaskinen har oftast krävt tillstånd från den vuxna personalen. Ändå har dess plats varit lätt att uppfatta och dess resultat lätta att ta till sig genom olika sinnen (de går att se, känna på och lukta på). Eleverna kommer ihåg kopiornas lukt som särskild, även fängslande:
Jag fick aldrig se kopieringsmaskinen i lärarrummet, men då kopiorna togs till klassen var de fortfarande varma och luktade konstigt. Vi viftade dem i våra ansikten och sniffade på dem tills läraren fick nog och beordrade var och en att hålla sin kopia på pulpeten.9
Centralradions fysiska och sensoriska egenskaper har däremot varit mer immateriella. Den ljudförmedlande tekniken skär genom skolans väggar och rum, genom det närvarande sensoriska landskapet, men kan inte ses eller röras. Egentligen har det konstant varit möjligt att upprätthålla den estetiska ordningen – eller trotsa den – genom ljud, om centralenheten med sina mikrofoner har varit tillgänglig. Hela skolan kunde överraskas till exempel med att spela ”estniska punk genom centralradion” under morgonsamlingen10, som en 1977 född manlig respondent berättade. Emellanåt kunde ljudutrymmet tas över för längre perioder och med tillstånd:
Under hela bänkskuddardagen sändes musik, radiopjäser, reklamer, pikar till lärare och yngre elever osv. genom centralradion. […] låtarna spelades i olika volym och ljudkvaliteten var förstås horribel, åtminstone med dagens standard. Jag har banden fortfarande sparade, men har inte lyssnat på dem. Borde kanske digitalisera och publicera dem :).11
Som teknologier för informationsspridning möjliggjorde både kopiering och centralradion utspridd utdelning av olika innehåll. Eleverna tog till sig aktivare användarroller genom nya kommunikativa medel och hjälpteknologier, till exempel genom skoltidningar som kopierades upp och c-kassetter.
När vi granskar vardagliga sensoriska minnen framträder skolgångens tidsrytm samt rumsliga och estetiska ordning som sinneslandskap. Skolans vardag får en rytm av händelser såsom morgonsamlingar, prov och fester, som har upplevts med många sinnen och kroppsligt: de har hörts och luktat. En annan aspekt som lyfts upp är elevernas kroppsliga närvaro i skolan som något kontrollerat – dock har det emellanåt spårat ur, vilket syns i olika händelser, bus och fel. Centralradion har å ena sidan fungerat som ett verktyg för att kontrollera elevernas fysiska närvaro, å andra sidan som elevernas tillgång till att styra skolans ljudlandskap med sina egna röster eller med självvald musik. Också kopiering ses som en administrativ och organiserande teknik, men som också öppnar ett fönster till den konstanta förhandlingen och balansgången mellan eleverna och lärarna.
Till slut
Det insamlade materialet innehåller väldigt olika svar från respondenter i olika åldrar. Vardagens skolteknologi har inte heller varit huvudfokuset i någon av insamlingarna. Respondenterna berättar ut sina egna perspektiv, utifrån det som varit viktigt just för dem. ”Sanningen” om det förflutna blir inte nödvändigtvis klarare genom minnesinsamlingsmaterialet. I stället förmedlar texterna det upplevda förflutna och dess betydelser för respondenten.
Sinnen har en mångfacetterad och grundläggande relation till alla slags minnen. Därför kunde de utnyttjas i insamling och analys av minnesmaterial mycket mer än det görs i dagsläget. Bortsett från synsinnet och dess visuella upplevelser har man helt enkelt inte lagt hemskt mycket fokus på dem. Utgående ifrån de skolminnen som vi har analyserat kan vi ändå notera att sinnen inte enbart är relaterade till livliga eller annars särskilda minnen, och att de inte heller är underordnade till känslor.
Vi ser en möjlighet att skissa fram en ny typ av skolhistoria – en som når in i det sinnliga. Genom att fråga om sinneslandskap kan man öppna nya vägar för minnesinsamlingen, åt ett håll som uppfattar minnen på nya sätt. I en minnesberättelse kan minnen om föremål eller en omgivning, upplevda genom sinnen, ses som små hålrum12 – ställen där berättaren kan ta en paus från det muntliga berättandet och nå in för att fundera på den materiella vardagen i det förflutna.
Hur är det då med dagens skolvärld – vilka sinnesupplevelser föds där och vilka slags minnen skapas utifrån dem? En ny förståelse av skolan som en upplevd struktur kunde hittas genom telefonanvändningens roll under skoldagen ur ett sensoriskt perspektiv – att röra, att lyssna — ensam eller tillsammans – att vara nära andra eller isolerad vid telefonen. Sinneslandskapen kan ge oss ledtrådar som kan hjälpa oss att planera och utveckla skolan mot en trevligare upplevelse.