Hur ser religionsvetenskapen på förhållandet mellan humor och religion?

Religion och humor är båda mångfacetterade fenomen. Deras förhållande är motstridigt – men uråldrigt. I denna text, baserad på ett referentgranskat lärobokskapitel, kastar forskaren ljus över hur förhållandet mellan religion och humor ser ut ur religionsvetenskapens perspektiv.

Inledning

Troligen kan de flesta av oss vid förfrågan återge eller åtminstone tänka på ett skämt eller ett mem om religion. Förmodligen hade även dina gammelföräldrar kunnat det, även om vissa av dem kanske av försynthet hade hållit sina tankar för sig själva. Förhållandet mellan humor och religion är sannolikt lika uråldrigt som det är motsägelsefullt. När religion och skämt nämns i samma mening, framställs de ofta som motsatser: humor ses som lättsam, obetydlig underhållning, medan religion betraktas som något seriöst och djupgående. För många är just hån av religion det första som kommer i tankarna av ordparet “religion” och “humor”. Samtidigt har skratt och skämt alltid förekommit också inom religiösa gemenskaper. Humor är inte heller nödvändigtvis bara nöje och underhållning — den kan också vara djupgående, mörk och även kritisk, ibland ett vapen. Både religion och humor är mångfacetterade fenomen och när de speglas mot varandra kan de avslöja intressanta aspekter av varandra. I denna artikel redogör jag för hur förhållandet mellan religion och humor har forskats inom religionsvetenskapen och belyser hur deras gränser har blivit alltmer flytande med hjälp av några exempel.

Hur har relationen mellan religion och humor forskats inom religionsvetenskapen?

Denna artikel bygger inte på en referentgranskad artikel, såsom många andra artiklar i Mene ja tiedä, utan på ett kapitel i en referentgranskad lärobok. Här redogör jag för vilka metoder religionsvetenskapen använder för att forska och teoretisera relationen mellan religion och humor. Religionsvetenskapen är ett vetenskapsområde som undersöker religion såsom den visar sig i människors liv och i kultur. Religionsvetenskapen kombinerar teorier och metoder från många olika vetenskapsområden; till exempel finns det religionspsykologi, religionssociologi, kognitiv religionsvetenskap, religionshistoria och religionsfilosofi. Dessutom kan religionsvetenskapen användas också för att förstå andra fenomen som delar vissa egenskaper med religion, även om de inte nödvändigtvis betraktas som religiösa. Exempel på sådana fenomen är politiska ideologier, självhjälp och fandom. 

Tillsammans med Essi Mäkelä, doktorand i religionsvetenskap, har jag sammanställt olika religionsvetenskapliga perspektiv och modeller som används för att studera relationen mellan humor och religion. Både humor och religion är komplexa fenomen som har förklarats på många olika sätt. Det är praktiskt taget omöjligt att ge en fullständigt uttömmande definition av någon av dem. Humor har bland annat granskats genom dess psykologiska effekter och dess sociala funktion. Exempelvis för gemensamt skratt ofta människor närmare varandra. Enligt psykologins lättnadsteori fungerar humor som ett sätt att hantera stress, rädsla eller andra negativa känslor. Till exempel kan humor på arbetsplatsen vara en strategi för att orka med svåra eller tunga arbetsuppgifter, samtidigt som den kan förstärka arbetsgemenskapen. Enligt inkongruens- eller oförenlighetsteorin uppfattar vi det ofta som roligt när något bekant framställs i ett oväntat sammanhang, såsom en åsna på en kungatron med en krona på huvudet. Överlägsenhetsteorin hävdar däremot att humor ofta handlar om att förstärka sin egen sociala status, ofta på någon annans bekostnad.¹

Alla dessa teorier kan förklara vissa aspekter av humor, men ingen av dem täcker hela fenomenet. Samtliga teorier kan också användas för att analysera samspelet mellan religion och humor. Religiösa gemenskaper har ofta sin egen typ av humor, där religiöst språk och symbolik är med. Till exempel förekommer Jesus i otaliga internetmem, och sådana mem skapas även inom kristna gemenskaper. Humor kan användas som ett pedagogiskt verktyg eller som ren underhållning.² Ibland kan humor vara ifrågasättande eller rent av aggressivt. Skämtteckningar är ett traditionellt exempel på ett sätt att förlöjliga motståndarsidan och minska deras trovärdighet. Humor kan därför vara ett kraftfullt verktyg, eller till och med ett vapen, med potentiellt allvarliga konsekvenser. Några exempel på hur allvarligt humor kan bli är Jylland Postens publicering av Muhammed-karikatyrerna och attacken mot Charlie Hebdo-tidningens redaktion.³

Oförenlighetsteorins perspektiv kan hjälpa oss se liknande drag i religiösa motiv och humor. Båda innehåller ofta något oväntat eller logiskt motsägelsefullt. Inom religionsvetenskap använder man ofta begreppet kontraintuitivitet. Bevingade människor, talande djur och oförstörbara brinnande buskar är exempel på denna sorts kontraintuitiva fenomen.⁴ Den kontraintuitivitet som i vissa sammanhang framstår som komiskt kan i andra fall vara djupt gripande. Detta perspektiv på religion används särskilt inom kognitiv religionsvetenskap.

Förhållandet mellan religion och humor kan också granskas genom att fråga sig om forskningen handlar om humor inom religionen eller religion inom humorn, eller om att skratta åt eller i religionen.⁵ Skratt och skämt förekommer i alla religiösa gemenskaper, precis som i alla andra mänskliga sociala sammanhang.⁶ En forskare kan exempelvis studera arbetsplatshumorn bland anställda i en församling eller undersöka hur religiösa grupper använder roliga mem på sociala medier. Samtidigt är religiösa auktoriteter, trosföreställningar och säd återkommande teman också inom exempelvis populärkulturens humor.⁷

Hur har gränsen mellan humor och religion suddats ut?

Humor förekommer i alla människogemenskaper, och religiösa samfund är inget undantag. Ofta tänker man dock att humorn riktar sig främst mot religionens mindre centrala aspekter, som människans ofullständighet eller makthavarnas skenhelighet, snarare än mot lärans innersta kärna. På så sätt förblir gränsen mellan humor och religion klar. Det finns ändå fenomen som utmanar denna gränsdragning. Ett särskilt utmanande forskningsobjekt är religiösa rörelser där humor spelar en central roll. Det är sådana rörelser som jag själv forskar i. Det finns många exempel på detta, och vissa av dem är mycket gamla. I flera av de stora myterna från äldre kulturer förekommer trickstergestalter. De är ofta centrala och viktiga figurer, trots att deras handlingar ofta beskrivs på ett humoristiskt sätt. Ett bra exempel på detta är prärievargen som förekommer i myter hos Nordamerikas ursprungsbefolkningar.⁸ Inom den zenbuddhistiska rinzai-skolan används så kallade koaner, alltså gåtor, som ofta är humoristiska eller rentav motsägelsefulla. Syftet med dessa är att bryta intellektuell analys och hjälpa munkkandidaten att nå en stund av upplysning.⁹

Discordianismen, som såg sin början på 1950-talet, och Det flygande spagettimonstrets kyrka, grundad på 2000-talet, har ofta nämnts som exempel på parodier, satiriska imitationer, av religion. Discordianer driver med allt, ibland även med en mörk ton, inklusive sin egen rörelse. Deras skrifter innehåller ofta självmotsägelser, såsom påståendet “discordianer får inte tro på något de läser”.¹⁰ Inom tron om Det flygande spagettimonstret förklarar man hur världsalltet skapades av ett allsmäktigt och välvilligt monster, gjort av spagetti och köttbullar. Monstrets utvalda folk är sjörövare och den heliga huvudbonaden är ett durkslag.¹¹ I bägge rörelse driver man med de traditionella religionerna, men i synnerhet inom discordianismen finns en djupare betydelse bakom humorn. Detta kallas ibland för “djup lek”. På ett sätt som påminner om zenbuddhismens tradition ses skratt som ett verktyg för att frigöra tänkandet och närma sig verklighetens sanna natur, som enligt det discordianistiska tänkandet är lekfullt och humoristiskt. Enligt discordianer är det största möjliga misstaget en människa kan göra att ta livet på fullaste allvar. De har även en benämning för detta misstag: “den grå ansiktets förbannelse”.¹²

Till slut

För att inte göra saker för enkla måste vi också ta hänsyn till att skämt kan förändras i betydelse över tid. Till exempel var Det flygande spagettimonstrets kyrka ursprungligen ett skämt, riktad mot den inverkan religiösa gemenskap hade på offentlig skolundervisning och politik i allmänhet. För vissa anhängare handlar rörelsen dock om något mer betydelsefullt, en verklig livsåskådning. Det flygande spagettimonstrets anhängare driver med traditionella religioner för att synliggöra hur vissa religiösa samfund i många länder har en privilegierad ställning jämfört med andra, trots att deras trosföreställningar inte går att bevisa som mer eller mindre sanna än tron på ett flygande spagettimonster. Samtidigt rör också det flygande spagettimonstrets kyrka viktiga och allvarliga frågor. Trots att man inte skulle tro på att det flygande spagettimonstret existerade kan man tro på vissa värderingar, såsom tanken om att alla religioner borde vara likställda och att ingen ska bli konverterad med tvång. Som rörelsens grundare Bobby Henderson har sagt: “Om det är ett skämt, är det ett skämt som man endast kan förstå om man också förstår dess allvarliga budskap.” Ofta påpekar rörelsen även att inte alla kristna tror bokstavligen på varje ord i Nya Testamentet. De kan tolka texterna metaforiskt, välja vilka delar de tror på eller delta i olika kyrkliga ritualer helt enkelt för att det känns bra på ett personligt plan.¹³  

När humor och religion speglas mot varandra kan de avslöja intressanta aspekter av varandra – och i förlängningen av oss människor. Vad får oss att skratta, och varför? Vad ser vi som alltför värdefullt för att skämta om? 

1. Mera om humorteorier, se t.ex. Morreall 2009. ↩︎
2. McIntyre 2018. ↩︎
3. Sumiala m.fl. 2018. ↩︎
4. t.ex. Pyysiäinen 2018. ↩︎
5. Geybels & van Herck 2011. ↩︎
6. t.ex. McIntyre 2018, Ziv 1997. ↩︎
7. t.ex. McKearney 2012. ↩︎
8. Wikström 2004. ↩︎
9. Kubose 1973. ↩︎
10. Cusack 2010, Greer 2017. ↩︎
11. Henderson 2006, Tillman 2011. ↩︎
12. Malaclypse the Younger 1994. ↩︎
13. Lehtinen 2018, Laycock 2013. ↩︎