Vem betalar för forskningen?
Få saker i världen är gratis – att bedriva forskning är inget undantag. Varifrån får forskare sin lön, och vad annat i forskningsprocessen kräver pengar? I denna text kastar en professor i religionsfilosofi ljus över forskningsfinansieringens snåriga värld.
Vetenskaplig forskning, helt som all mänsklig verksamhet, kräver tillräckliga ekonomiska resurser. För att forskarna och lärarna vid universitet och andra forskningsinstitut – till exempel professorer, universitetslektorer, biträdande professorer och projektarbetare som universitetsforskare, akademiforskare, forskardoktorer och doktorander – ska kunna göra sitt jobb, måste någon betala deras lön och ordna de yttre ramarna för arbetet, såsom arbetsutrymmen och -utrustning. Olika vetenskapsområden kräver olika forskningsresurser, såsom laboratorier, material och assisterande personal. Humanistisk forskning, som främst bygger på skriftliga källor, kan bedrivas till lägre kostnad än exempelvis medicinsk forskning, men även upprätthållandet av arkiv och bibliotek kräver pengar.
I Finland, liksom i de flesta europeiska länder, bär staten – det vill säga skattebetalarna – huvudansvaret för forskningsfinansieringen. Universiteten får sin grundfinansiering från statens budget, enligt undervisnings- och kulturministeriets relativt komplicerade finansieringsmodell. Inom många vetenskapsområden är det ändå svårt att bedriva särskilt högkvalitativ forskning enbart med grundfinansieringen. Inom humanistiska vetenskaper är detta delvis möjligt: till exempel kan en humanistprofessor vid ett universitet i första hand skriva sina vetenskapliga arbeten själv, utan en forskningsgrupp runt sig. Samtidigt har grupparbete blivit allt vanligare också inom humanistisk-samhällsvetenskapliga områden. Det står klart att naturvetenskaplig forskning knappast kan bedrivas utan stora forskningsgrupper och högkvalitativa laboratorier.
Inom nästan alla vetenskapsområden är det nödvändigt att öka forskningsresurserna genom extern finansiering. Grundfinansieringen går ofta till att betala lön för de ordinarie anställda, alltså behövs extern finansiering till exempel för att kunna anlita forskare på visstid för specifika forskningsprojekt eller för att täcka en del av kostnaderna för forskarnas konferens- och andra forskningsrelaterade resor. I länder som Finland står staten även för den största delen av den externa finansieringen. Finlands Akademi, numera Research Council of Finland på engelska, är en statlig myndighet vars främsta uppgifter handlar om att fördela forskningsfinansiering genom en strikt internationell referentgranskning. Finansieringen är hårt konkurrensutsatt, och endast de forskare och projekt med bästa betyg – ofta exempelvis ungefär 10–15 % av sökande – lyckas säkra Akademins finansiering.
Vem bestämmer om finansieringen?
Hur forskningsfinansiering beviljas avgörs av Akademins forskningsråd. När det gäller större projekthelheter, såsom spetsenheter för forskning, fattas beslutet av Akademins allmänna sektion. I finansieringen av mer tillämpade projekt betonas däremot Rådet för strategisk forskning, som verkar inom Finlands Akademi. Teman för rådets program bestäms i sin tur av statsrådet.
Skattebetalarna – både i Finland och i Europa – bekostar också till exempel den forskningsfinansiering som fördelas via Europeiska kommissionens ramprogram, och som kan sökas av forskare över hela Europa. Den mest prestigefyllda forskningsfinansieringen kommer från Europeiska forskningsrådet (European Research Council, ERC). De delar ut stipendier för olika faser i forskarkarriären, och endast spetsen på några procent av de sökande lyckas få dem.
Förutom statlig finansiering spelar privata stiftelser en betydande roll i det finländska forskningssystemet. Särskilt viktigt är stiftelsernas stöd till unga forskare. Många doktorander och nyblivna postdoktorala forskare, som bedriver forskning efter sin doktorsdisputation, har fått avgörande fart på forskarkarriären genom bidrag från en stiftelse. Stiftelserna gör även viktigt samarbete, till exempel genom att med hjälp av Stiftelsernas post doc-pool understödja utlandsvistelser för nyligen disputerade forskare.
Styr politiken finansieringen?
Vetenskaplig forskning – oberoende vetenskapsområde – är per definition fri och kritiskt sanningssökande, oberoende av utomstående aktörer. Vetenskapens frihet och universitetens autonomi skyddas i grundlagen. Emellertid är all forskning, oavsett om den möjliggjorts genom grund- eller extern finansiering, beroende av någon finansiär. Statligt finansierad forskning är, såsom allt statligt finansierad verksamhet, i sista hand beroende av politiska beslut och därmed i väljarnas händer. I det finländska systemet kan politiska aktörer lyckligtvis inte fatta beslut om själva forskningsfinansieringen eller ens om vilka vetenskapsområden den riktas till. Politiska beslut avgör hur mycket grundfinansiering universiteten får eller hur mycket finansiering Finlands Akademi kan bevilja till forskningsprojekt, men besluten om hur finansieringen används fattas ändå av den vetenskapliga gemenskapen själv.
Det finns en risk att det allt hårdare politiska klimatet pressar forskningsinstitutionerna att luckra upp vetenskapens frihet. Ett aktuellt extremt exempel är hur USA:s nuvarande administration kräver att man i texter i forskningsfinansieringsansökningar raderar ord som de anser vara problematiska (såsom “klimatförändring”). Finland är inte heller immun mot fenomenet: under vintern 2025 väckte regeringens förslag om att ändra lagstiftningen kring Finlands Akademi skarp uppmärksamhet — och entydig avsmak hos vetenskapens akademiker. Enligt förslaget skulle Finlands Akademis verksamhet stå i enighet med Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är naturligt att en statlig myndighet måste beakta nationell säkerhet i sin verksamhet, men kravet att anpassa sig till den dåvarande politiken går emot principen om vetenskapens frihet, som bör skyddas även under svåra tider.
Utvecklandet av forskningsfinansieringssystemet kräver en konstant kritisk vetenskapspolitisk diskussion, ofta med vetenskapsfilosofiska dimensioner – i slutändan handlar det ju om vad forskning som en mänsklig (och därmed resurskrävande) verksamhet egentligen är. Därför är det viktigt att också unga forskare förstår grundprinciperna för forskningsfinansiering, även om det oftast är trevligare att fokusera på själva forskningen i stället för att tävla om finansiering.