Varför blev feminism ett svårt ord i Finland?
Tycker du också att ordet feminism har en negativ klang? I denna text analyserar forskaren feminismdiskussionen i finländska etablerade medier och kastar ljus på hur ordet nyanserades från 1960-talet till 1980-talet.
Inledning
De positiva utvecklingarna inom jämställdhet och likabehandling var symboliska för början av 2000-talet, men på sistone har man uppmärksammat hur unga kvinnor och män har i allt högre grad olika värdegrunder. En indikation om detta är hatretorik, som man på sociala medier och nätets diskussionsforum riktar mot både kvinnor och representanter av olika marginaliserade grupper, såsom rasifierade eller icke-binära och transpersoner. Samtidigt anser många att feminismen har gått för långt.1 Det handlar om en utveckling som berör hela västvärlden, men i olika länder har man även hittat olika nationella spår i diskussionerna. I denna artikel frågar jag varför man i Finland upplever feminism som ett ord med negativ klang.
Min artikel grundar sig på en studie som analyserade feminismdiskussioner i finländska etablerade medier. Baserat på forskningen har jag publicerat en artikel på finska och en fackbok på engelska2. Forskningen fokuserade på tidsperioden 1968–1985, en tid då den så kallade kvinnornas frihetsrörelse förstärktes i västvärlden. Under denna tid formades den nya kvinnorörelsen, som den kallades i Norden, från ett internationellt fenomen till en inhemsk rörelse. Jag följde denna utveckling med hjälp av texter i dagstidningar och tidskrifter samt i den finländska kvinnorörelsens egna publikationer.
Hur gjordes forskningen?
Jag samlade forskningsmaterial både från tidningsklippssamlingar och genom att studera kvinnoorganisationernas arkiv. Digitaliseringen hade emellertid en central roll i materialinsamlingen. I praktiken hade forskningen inte kunnat utföras i sin nuvarande form före den digitala era vi lever i, där Nationalbiblioteket erbjuder ett användargränssnitt som möjliggör läsning av digitala versioner av tidningar från forskningsperioden. I materialinsamlingen var det centralt att använda rätt sökord, eftersom jag bland miljontals dagstidningssidor ville hitta texter som behandlade just de frågor jag var intresserad av.3 Jag jämförde det samlade textmaterialet med tidningstexter från nordiska digitala arkiv, vilket kastade ljus över särdrag och likheter mellan de finländska och internationella texterna.
Vad fann forskningen?
Kvinnornas befrielserörelse såg sin början i USA och var en del av den så kallade andra vågens feminism, som bland annat är känd för uttrycket ”det personliga är politiskt”. Medan första vågens feminism vid sekelskiftet 1800–1900 fokuserade på kvinnors rösträtt, ställde feministerna på 1960- och 1970-talet kvinnors vardag i centrum. Detta skedde i så kallade medvetandehöjande grupper, där kvinnor delade erfarenheter från sina personliga liv. Genom att lyssna på andras erfarenheter började feministerna uppfatta samhällets könsuppdelning, det vill säga de strukturer som placerade kvinnor i en ojämlik position i förhållande till män. Tillspetsat kan man säga att det handlade om den vita medelklasskvinnans uppvaknande, men även rasifierade och arbetarklasskvinnor var en del av rörelsen redan i dess tidiga skeden. Deras kamp fördes dock delvis i egna rörelser, parallellt med den övriga kvinnorörelsen.4
Kvinnornas befrielserörelse började så småningom sprida sig från USA till övriga västvärlden och nådde finländarnas kännedom redan år 1968. Då rapporterade finländska tidningar, baserat på telegram från internationella nyhetsbyråer, om demonstrationen som hölls i samband med Miss America-tävlingen i september 1968. Enligt nyhetsmedier brände kvinnor sina bh:ar och andra symboler för kvinnoförtryck. I själva verket brändes inga bh:ar – de kastades enbart i frihetens soptunna (freedom trash can). Myten om bh-bränning spreds ändå över hela världen och är fortfarande en av de mest centrala negativa föreställningarna om feminism.
Rapporteringen om internationella rörelser fortsatte emellanåt i finländska tidningar och tidskrifter från slutet av 1960- till början av 1970-talet. Däremot grundades de första inhemska kvinnogrupperna på gräsrotsnivå först vintern 1973–1974. Grupperna Marxist-Feministerna och Rödkäringarna bestod främst av finlandssvenska kvinnor och var allmänt vänsterpolitiska. I början fokuserade de på att skapa kvinnomedvetenhet inom gruppen. Medlemmarna diskuterade kvinnorörelsens internationellt betydelsefulla verk. Dessutom blev de intresserade av begreppet kvinnokultur, vilket innebar en uppskattning av handlingssätt som baserades på kvinnors erfarenheter. Liknande betoningar började framträda inom Kvinnosaksförbundet Unionen – grundat år 1892 – då unga medlemmar tog intryck av tankegångarna inom kvinnornas befrielserörelse.
Så småningom började finländska feministgrupper sträva efter större synlighet för sina idéer. Detta skedde år 1975, då Förenta nationerna organiserade det internationella kvinnoåret. I Finland arrangerade Marxist-Feministerna och Rödkäringarna samt Kvinnoförbundet Unionen olika utställningar och föreläsningsserier med koppling till kvinnofrågor. Samma år började man, efter ett flera årtionden långt uppehåll, återigen ge ut en inhemsk feministisk tidskrift. Detta skedde då Unionen lanserade tidningen Akkaväki (käringfolket), som annonserades som landets första ”konstruktiva kvinnomagasin”. Unionisterna var också de första i Finland med att ta feministiska demonstrationer som en ny handlingsform, då de protesterade mot Anne Pohtamos utnämning till Miss Universum i augusti 1975. I likhet med sina internationella feministförbilder tyckte också de finländska feministerna att skönhetstävlingar upprätthåll kvinnoförtryck.
I den finskspråkiga pressen fick de inhemska feministerna sällan uppmärksamhet. Däremot blev Marxist-Feministerna och Rödkäringarna samt Feministerna, en sammanslutning av dessa två och andras gräsrotsgrupper, så småningom bekanta för den svenskspråkiga pressens läsare. Skriverierna i den svenskspråkiga pressen var i huvudsak positiva, men ibland ifrågasattes kvinnorörelsen. En riktig backlash mot rörelsen kom år 1978 och 1979, då de nya tankarna började synas alltmer också i de finskspråkiga tidningarna. Samtidigt blev allt flera finskspråkiga kvinnor intresserade av den feministiska verksamheten. Då attackerade vissa journalister och läsare feministerna genom att utnyttja internationella stereotyper, såsom föreställningar om feminister som manshatare och lesbiska. Samtidigt föddes en inhemsk föreställning: feministsvin.
Negativa reaktioner framkom i både vänster- och högertidningar. Särskilt taistoiterna var rädda för att kvinnorörelsen skulle fördärva den socialistiska revolution som de arbetade för, medan högerskribenterna attackerade rörelsen för dess utländska härkomst. Gemensamt för bådas kritik var att de tyckte att man redan hade nått jämställdhet mellan könen, vilket betydde att feminism i Finland var onödigt. Bakom kritiken fanns en liknande könsångest som internationella forskare har uppmärksammat: feminismen hotade 1970-talets finländska könsmaktsordning, där män och kvinnor utvärderades utifrån olika kriterier. Trots att huvudsakligt förvärvsarbete var vanligare bland kvinnor i Finland än i många andra västländer, sågs mannen ändå som normen för en samhällelig aktör. Feministerna hotade denna manliga norm, vilket ledde till att man försökte tysta ner dem.
Till slut
Kritikens vassaste spets avtrubbades snabbt och den nya kvinnorörelsens aktivaste fas såg sitt slut under början av 1980-talet. Ordet feminism hade ändå hunnit bli negativt laddat, och sedan 1980-talet har det varit typiskt för finländska kvinnor att ta avstånd till begreppet. ”Jag är inte feminist, men står för jämställdhet” är ändå inte enbart ett inhemskt drag, utan liknande tonvikter finns i hela västvärlden. Feminismen var radikal och arbetade entydigt för kvinnors egenmakt, vilket har lett till att rörelsen anses passa in särskilt dåligt i det finländska samhället. Därför förknippas ordet fortfarande med negativa föreställningar, trots att värdeklimatet har genomgått en drastisk förändring sedan 1970- och 1980-talet.